Fryne! vi hatar du så mångbenade spindeln — o lämna
stackarn i ro — som du fordom en flicka hon var.
Gyllene lockar sig ringlade då om den glänsande pannan,
kindernas roseneld Eos fördunklade då.
Blickarna strålade ömhet och barmen sig höjde av vällust.
Silvermelodisk dess röst tolkade kärlekens lov.
Nu en föraktad spindel hon är, den stackars Arakne —
ja, men flickornas konst övar hon listigt ännu.
Se, ur sitt sköt vad fina, omärkliga trådar hon spinner
och till ett magiskt nät väver dem sedan ihop.
Tyst och ärbar sitter hon nu och lurar på rovet.
Ve den arme som dit vänder sin irrande fart.
Se, hur yppig och stolt, gullskimrande fjäriln, den sprätten
dansar i luften, men ack! fallen i nätet han är.
Sprattlar och ber — förgäves! med brunstiga kyssar hon suger
honom så kärligt till dess skinnet allena är kvar.
Månne sin konst hon förglömt, vad tror du, förföriska flicka?
Månne dock kvinnans list större än spindelens är?