Ånyo sommarvind i bladen viner
och grönt står gräset på en grav i parken.
Ett år har Peggy vilat under marken
begråten djupt av många maskuliner.
Hon var en dam i lantligt skön förvildning
med mycken tapperhet och mindre bildning
och älskad såsom få. Utanför porten
stod smäktande allt mankön ifrån orten.
Visst hade damen sina fantasier
i alla vrår, bak alla draperier
imaginära barn har Peggy hyst.
Nu vilar hon. Frid över hennes minne
och frid skall härska i ett rastlöst sinne,
där fordom underbara hugskott lyst.