Vispa smeten! Knacka äggen!
Mycket mjöl och litet smör!
Nej, det där går uppåt väggen:
vad är det Lovisa rör?
Mera krita, mera krita,
att konfekten håller bita!
Han förgylls naturligtvis
och förses med dum devis.
Låt mig se, vad man beställer!
Åtta snöberg, en krokan.
Bröllop först hos baron Heller,
se’n supé hos rådman Svahn.
Namnsdagskakor för Sofia,
Lotta, Flora, Emelia
och för nästa lotteri
fin bisquit till dopperi.
Kristning se’n hos konsul Berger
och begravning hos fru Smith:
en konfekt i röda färger
och en ann’ i svart och vitt.
En konditor måste pensla
noga ut var mänsklig känsla:
sorg och glädje lika käckt
ätas upp med hans konfekt.
Nej, men se! Kalendern visar
fridag snart i skolorna.
Jo, jag känner mina grisar,
sade mor om pojkarna.
Snart så tömmas alla brickor,
berg av tårtor gå som stickor,
tills av allt, som ätbart var,
sten på sten ej finnes kvar.
Den konditorn vet att leva,
tänka barnen. Han är säll!
Alla dagar får han sleva
sylt till frukost, middag, kväll...
Vad befalls? Giv mig att smaka
spickesill och hålbrödskaka,
eller gör mig, om det går,
till en pilt om tio år!