Och under jorden, i de gömda kamrar,
en tomt så till er annan lägger orden,
der på sitt block han oförtrutet hamrar
”Hvad nyhet för du med från ofvan jorden?
Hur går med verket, som så ståtligt göra
de vise herrarna i höga norden?”
Och så den andre småler i hans öra:
”På höga ställningar de vise sitta
och konsterfaret murarslefven föra.
Och månget mäkta fyndigt råd de hitta
att göra splitternytt utaf det gamla,
och lappa refvorna, så godt de gitta.
Och uppå murar, färdiga att ramla,
de bygga granna torn att folk förvilla,
och sig en skön och evig ära samla.
Det är en fröjd att se, — och icke illa
det kläder dessa nobla riksgesäller,
hur de på hvar sitt håll sin bygglust stilla!
I guld och band, — det kramset pengar gäller!
de sitta der i solskenet och lysa;
af sjelförnöjelse då bröstet sväller,
Men nerkring stå en mängd, som bifall mysa
och för hvart slag af slefven djupt sig buga,
och ropa prosit, när de vise nysa.”
”Godt! Det är synd att dem ur leken truga;
de roe sig! Må glädjeropen skalla!
Det tar dock slut, så påstå visa sluga.
Ty dömd är byggningen likväl att falla;
allenast snällt vi på dess grundval knacka
Och verka uti samma riktning alla.
När så vi hunnit allting undanhacka,
att på en hvalfsten blott det hela trycker,
sin konst de vise skola lagom tacka.
Ett slag! . . . I djupet det alltsammans rycker,
och herrskapet med ängsliga fasoner
skall brådtom få att klättra ner; jag tycker,
att det är skada dock på guldgaloner!” . . .