På Helgonabacken vid Lund, der nu
mamsell och fru
spatsera i doftande lunder,
der bodde det fordom en kämpe så gram
af jettestam,
han hade sin kula derunder.
S:t Laurents var kommen från Saxland hit,
med christlig nit
han lärde de himmelska tingen.
Hvar kulle, bestrålad af himmelens sol,
var predikstol,
men kyrka det hade de ingen.
Då talade jetten med hån: ”helt visst
är hvite Christ
en Gud, som sitt tempel är värdig.
Jag bygger det, om du säger mig sen
mitt namn allen,
när kyrkan är murad och färdig.
Men kan du ej säga mitt namn, välan
du vise man,
gif akt på hvad vite jag sätter:
då måste du ge mig åt mina små,
de ljusa två,
som vandra på himmelens slätter.”
"Du hedniske dåre, på himlens fält,
der Gud dem ställt,
sin gång gå solen och månen.
Så goda som onda de se uppå
ifrån det blå
och lysa den vise och fånen.”
”Klokt svaradt, sad jetten. Väl mörkt också,
jag kan förstå,
dem utan, här blefve i Skåne.
Välan, jag begär blott hvad sjelf du har,
ditt ögonpar,
och afstår från sol och från måne.”
”Blir kyrkan blott byggd, var den frommes svar,
mitt ögonpar
till rof jag dig gerna vill unna.
De himmelska syner ej slockna med det,
Guds Majestät,
Guds lof kan den blinde förkunna.” —
Nu kretsen blef helgad och bönen sagd
och grunden lagd,
till verket jetten vill hasta.
Först hvälfver han kryptan, sin kulas bild,
från dagen skild,
med bågar som himlens så fasta.
Derefter till Romeleklint han drar,
ett berg han tar
och rycker från lossnande rötter,
Hem bär han det sedan med säkra fjät
och trampar det
i stycken med jernskodda fötter.
”Du stenblock, lägg dit, du jernkramp håll,
väx hög som troll,
du mur som trollet har grundat!
Mitt namn vet ej munken, min dotter späd
skall leka med
hans ögon, förrn månen sig rundat.”
De väldiga murarna stiga med hast;
som jorden fast
står jettebyggd kyrka från grunden,
och inom på mäktiga skulderblad
en pelarrad
uppstöder den höghvälfda runden.
På tornets tinning satt jetten glad
och log och qvad:
i kyrkan nu fattas mig föga.
Jag murar och murar: förrn solen går ner
mig munken ger
mitt namn — eller också sitt öga.
På Helgonabacken med sorgset mod
S:t Laurents stod
och såg åt middagens stjerna.
”Du skänkte mig ögon, Du fader ock vän,
tag dem igen,
Du vet att jag offrar dem gerna.
Hur blå är Din himmel, Din jord, hur grön,
Din sol hur skön!
Dock — icke med Dig må jag tvista.
O! Låt mig få se dem (min syn blir ej lång)
ännu en gång
den käraste gången, den sista!
Se, Fader, till mig från Din himmel ned,
den blinde led,
och styrk mig med Ordet och Anden!
Jag vill ej klaga på nattlig stig,
blott prisa Dig
och längta till ljusare landen.”
Då hör han en sång, en sällsam en,
kom ej från gren,
kom icke ur skyn, men ur jorden
Den brusar som stormen inunder ö,
som fjerran sjö,
men ändtligt förnimmer han orden!
”Sof, liten Sölve, sof sonen min,
din fader Finn
han sitter och murar derofvan
Sof, liten Gerda, skön dotter min,
din fader Finn
till qvällen kommer med gåfvan.”
Till kyrkan S:t Laurents sig glad beger:
”Du Finn kom ner,
Finn, Finn, kom ner ur det höga,
På taket det fattas en endaste sten,
den lägges sen,
men Gud har bevarat mitt öga.”
”Och heter jag Finn, af jetetätt
ej läggs så lätt
den stenen — den eden jag svär dig.
En evig ruin skall din kyrka stå,
och utanpå
och innantill aldrig bli färdig.
Dock — heter jag Finn, forfar han vred,
jag bryter ned
den dumma, den hålkade klyftan.” —
Då springer han ned i raseri
och griper i
grundpelaren, rotad i kryptan.
Han ryter och rycker. Då nickar till fall
den byggnad all,
när styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej lif igen.
Så står han än
och famnar sin väldige pelar.
Och allt sen den tiden, mång hundrade år,
som templet står,
jemt något det fattas uppå det.
Der bygges förgäfves, år ut och år in,
och dertill Finn
är skull — och ej Domkyrko-Rådet.