En blomma rinner upp ur mull,
Af vinden blåses hon omkull;
Hon vissnar och hon faller af,
Och vintern bäddar hennes graf.
Så är ock med en skönhets prakt,
Hon äger ej fullkomlig makt:
Hon lider oundviklig nöd
Af sjukdom, ålder, tid och död.
En skönhet är allena till,
Som ensligheten trotsa vill:
En ren, en klar, en helgad själ,
Hon växer till och prydes väl
Af himmelsk prakt — en skönhetsskrud,
Som gör, att hon behagar Gud.