Svensk! fatta glaset i din hand,
Och klinga med Amerikanarn
För fadren och hans fosterland.
Den gamle, tappre samfundsdanarn!
Så högt i ärans Pantheon
Som du din store Wasa ställer,
Så han sin store Washington —
Och bådas bröst af stolthet sväller.
O frihet, ur Guds hjerta ledd
Att strömma i hvar menskoåder!
För dig har hafvet ingen bredd,
Och jorden inga antipoder.
Ehvar du lyfter kämpens arm
Mot dem som menskorätt förtrycka,
Går pulsen hög, blir själen varm,
Och ropet skallar: seger! lycka!
Du var det, af hvars riddarslag
Han dubbades, den ädle hjelten,
Som med tyranners nederlag
Förherrligat Virginska fälten.
Du var det, på hvars bud han kom,
Slog fienden — och så till dalen
Med Fabii lager vände om,
Den borgerlige generalen.
Du var det, hvilkens höga tolk
Han blef, och kändes på accenten,
När han gaf lagar åt sitt folk,
Den konungslige presidenten.
I fridens råd med samma mod
Satt nu den vise i sin toga.
Som det hvarmed den tappre stod
Vid Trenton, Yorktown, Saratoga.
O! när i glömskans djupa famn
Så mången storhetsbubbla brister,
Och månget firadt furstenamn
Sitt sken på minnets stjernhvalf mister:
Då skall han, krönt af seklers lof,
Bland de odödeliga throna,
Den konungen förutan hof,
Förutan vakt och prakt och krona!
Vår känsla vallfar till hans stoft.
Till hjeltegrafven, der han hvilar…
Der sprids ej veka blommors doft,
Der vexa icke tårepilar;
Men nit för frihet, lag och stat,
Men tro och vänskap åt all verlden,
Och arfvet af everldligt hat
Till våldet, träldomen och flärden!