På mäktigt vingpar stormens ande drog
Kring djup och höjd,
Och skummig bölja högt mot stranden slog
Med rusig fröjd.
Om gröna kronans prakt mång’ stolt dryad
Förgäfves stred,
Och regnet på de undersköna blad
Föll strömvis ned.
På fästet sönderslitna skyars tropp
Sågs jaga vildt,
Och menskans hjerta vida var från hopp
Och glädje skiljdt.
Jag spejade omkring med sorgsen håg
I fjerran hän;
En liten silfverpoppel då jag såg
Bland lundens trän.
Sin hjessa ödmjukt böjde hon, försann,
För stormens Gud;
Dock ljus och leende han henne fann,
I högtidsskrud.
I lugn och solsken hon kring drägten slöt
Sitt gröna nät;
Men stormen kom – och silfverpopplen log
Då eken grät.
Jag tyckte att hon nickade så öm,
Med blida drag,
Och hviskade: "ditt hjertas silfver göm
Till orons dag".
Tack för ditt råd – hur väl det höfves mig!
Min nick igen!
Och tro att gerna jag vill likna dig,
Du ljusa vän! –