Har du sett dockors spel på skådebanan?
Små, sirliga personer träda upp
och gå och stå och handla och framställa
därmed en liten artig mänskolevnad.
Du konungar där ser — de bära kronan —
och drottningar, prinsessor, majestätiskt,
med solfjäder i hand. Rådsherrar vanka
där av och an, och narrar fattas icke,
och en och annan tager djävulen.
Men konstnärn står bakom — en huvudman
för rörelsepartit. Han genom trådar
i hand har hela statsaktionens öde,
ett osett öde själv; och drar han vissa,
det står uti hans makt att låta springa
till innersta hjärtroten sönderdelad
i tusen bitar hela dockan — människan.
Så står du, mäktige! ock bakom banan;
och banan är det verkeliga livet,
i all sin verklighet för dig en lek.
Du ställer oss det fram. Vi se det leva.
Du känner väl dess alla spel och fjädrar;
liksom med trollkraft rör du allt, ej sedd.
Då drar du sist de olycksfulla trådar,
varmed naturen genomlagt vårt väsen,
och varpå sällsamt hänger dess bestånd —
Allt sönderspringer, bryts — ett skenliv var det.
Vad är vårt mer? — oss överfaller tanken
på detta livets flärd och hemska tomhet.