Selma

Det var här vid denna källa,
kan jag nånsin glömma den?
Se, dess silverbubblor välla
mellan samma blommor än.

Purpursläpet efter dagen
över västra himlen låg.
Mellan asparne i hagen
månens anlete jag såg.

Trött att drilla och försvinna
vårens sångare sönk ner,
sönk att av sin älskarinna
få en kyss, och få än mer.

Denna syn, vad den mig rörde!
Tomt mitt hjärta kände sig:
ingen hade jag, som hörde,
ingen, som belönte mig.

Lyran sönk mig stum ur handen;
och den krans, jag knutit glad,
rev jag sönder; och i sanden
flögo kring de spillda blad.

Men vad ser jag, är det yra?
Är det sanning? Hel igen,
ligger kransen vid min lyra,
och en myrtenkvist på den.

Himmel! Vilen änglaflicka
lät du mig på jorden se!
Ingen har jag sett så blicka,
och så rodna, och så le.

Selma! Det var du, som sedan
blev min sångmö och min vän;
du, så skön på avstånd redan,
som nu kommer där igen.

Sätt dig här, och hör mig spela;
men se icke på mig så:
eljest mina toner fela;
dock, de fela nog ändå.

Sjöng jag med ditt blyga snille,
ditt oskyldiga behag,
skatter jag förakta ville,
kungars nåd försmådde jag.