Slut det lidit har på dagen,
Nu är klockan elfva slagen.
Skydde Gud för mord och brand,
Skydde Gud båd’ stad och land.
Det är underligt nog att se ändå,
Hur i världen det går med de storas dyrkan.
Bara för ett tusen år se’n eller två
Skulle ingen ha fått mig hit opp i kyrkan.
Då bodde de kristna i grottor och hål,
Deras läror häddes som otrons alster,
Deras män och kvinnor brändes på bål,
Och presterna flåddes och stektes på halster.
Min storvizir hette Cäsar i Rom,
Han klädde sig i purpur och lefde kräsliga.
Hans hand var blodig, hans hjärna tom,
Hans bragder berömda i världen och gräsliga. —
Till makten kom sedan den nya tron,
Dess män och kvinnor blefvo magnater,
De satte en påfve på Cäsars tron,
Och deras prester blefvo prelater.
När tusen år förgått eller så,
Och de riktigt kände sig herrar på täppan,
Då börja’ de också att steka och flå
Och skaffa sig pängar och mat i skräppan.
Se’n dess har jag blifvit kyrkans vän,
Dess stor-prelat och öfverste-påfve.
Och om solen aldrig komme igen,
Jag gärna mitt svartaste hjärteblod gåfve.
Här uti halfdunklets vinklar och vrår
Binder jag säkert mänskornas själar,
Herskar i dag som i tusende år,
Fostrar i mörkret ett slägte af trälar.
Mina barn, kom hit och ställ er i ring
Och låt oss språka litet på nyårs-natten.
Det har händt på jorden en massa ting,
Som kan göra oss glada af bara katten.
Dagligen hör jag om kungar och pack,
Som hota hvarandra med krut och kanoner.
Folken buga och skynda med tack
Att lossa på pungen och skramla millioner.
Väl ha de petat mig undan en gång,
Nekat mig konungslig vördnad och dyrkan,
Tagit mitt rike och gett mig en trång
Värld, där jag herskar i tornet på kyrkan.
Men jag beklagar mig inte ändå,
Mången regering kan hafva det värre.
Dyrkad af alla, men erkänd af få
Är det dock jag, som är världens herre.
Säg mig, du nisse, som för mitt bud,
Hur står det till i den syndiga världen?
Har den glömt bort, att makten är gud,
Och att rätten sitter på spetsen af svärden?
Allernådigste Torngubbe, mäktig och sträng,
Världen är gammal och ledsen och trötter,
Så länge det lefver en Nisse-god-dräng,
Ligger hon bunden vid trollkungens fötter.
Tänker en skald en framtidens dröm,
Gjuter jag gift i hans grubblande hjärna,
Vaknar ett folk ur seklernas sömn,
Släcker jag ledarens glänsande stjärna.
Skådar ett öga mot framtidens dag,
Ger jag det vänligt en riktning mot marken,
Lär det att fatta den lilla lag,
Som förr jag också lärt patriarken —
Han, som förstod, att floden kom,
Och människovänligt tänkte sig om,
Lät världen drunkna och själf gick i arken. —
Kommer en mänska med tro, som är ung,
Släcker jag gnistan, som glödde i barmen,
Lär honom lefva, fast världen är tung.
Gyllene kalfven är verldens kung,
Rätt får den, som har starkaste armen.
Det är bra min son. Du är stark som en karl. —
Fy fan, jag ville ha sagt som en nisse. —
Men ändå har du inte gett mig ett svar,
Du leker med mig som med råttan en kisse.
Hur är det i stora världen bevändt?
Är det knif på strupe och hand i håren.
Säg mig, min gosse, hvad godt som har händt
På de sista förträffliga hundra åren!
Just ingenting als. Det är som det var. —
För hundra år se’n, år åttinio,
Då tog jag mig en lur, som var rar,
Och vips var det framme en karl eller par,
Som hade courage — jämt till nittinio.
Då väckte jag mannen efter mitt sinn’,
Bonaparte, Napoleon, kallad den förste.
Han hade på näsan och armbågen skinn
Och var af mitt folk den allra störste.
Som en dans han vände båd’ opp och ner
På kungar och folk och troner och riken,
Och efter hans död var det ingen mer,
Som vågade tänka på republiken.
Se’n har det varit om mitt och ditt
Litet gräl, som förts både nere och oppe,
Men slutet har varit, som när till en moppe
Den bedagade matmor säger: »Sitt»!
En liten bit socker och grädde se’n.
Det fins ingen, som inte blir hund för ett ben.
Det är ju det jag altid har sagt.
Så länge trollena lefva på jorden,
Så länge lefver ock deras makt.
Stäng in oss i kyrktorn och klippor och bärg,
Vi flyta kring världen som olja på vatten,
Och vår kulör är samtidens färg,
Litet obestämdt grå som den riktiga natten.
Lefve Svarte-Petter!
Tack, barn, det tror jag nog att jag gör —
Det är inte så roligt att lefva på nåder,
Men så länge jag lefver, så måste jag gå där,
Och jag lefver som andra ändå, till jag dör.
Men vill ni vara mig riktigt i smak,
Så tar ni ett lefve för eviga striden,
Ett lefve för trollenas heliga sak
Och ett högt hurra för den nyaste tiden!
Hurra för den nyaste tiden!
Det är bra, mina barn. Nu ska vi se till,
Att de stora får vara i fred tills vidare,
Och tänka en stund på den värld, som står still,
Och som därför ter sig så mycket blidare.
Hur är det med gamla Sverige, min vän?
Det landet har altid mig fallit i smaken,
Där man sofver på minnen och älskar mig än,
Och aldrig har kunnat bli riktigt vaken.
För detta land kan du vara trygg.
Det tänker ej framåt, bara tillbaka,
Där sväljas kameler och silas mygg,
Och det låter som väder, när stormarna braka.
Där har jag ställt till det så utmärkt bra,
Att friheten blifvit en gammal moster,
Som säger till makten båd’ Amen och ja
Och bjuder folken på dödfödda foster.
»Gamla Svea» är mosterns namn,
Hon är putsad och fin, men slug och förveten,
Hon sträcker åt landet sin skrumpna famn
Och jollrar i barndom om sedligheten.
Barnkammare har hon för stora och små:
Där tar hon emot sina äkta söner
Och lär dem att fyra är två gånger två
Med flera uppbyggliga texter och böner.
Leksaker har hon och granna band,
Och tuppen värper dem utanpå rocken.
De ge respekt i Svithiods land,
Och mången har sålt sin själ för en tocken.
Kommer en man och säger ett ord,
Som han inte har lärt af moster på stolen,
Tycker han ej, att vår gamla nord
Är det bästa land, som fins under solen,
Då reser sig gamla Svea på tå
Och väldigt i skolklockan rycker och ringer.
Den fräcke får genast i skamvrån stå,
Och alla de öfriga peka finger.
Det är underligt, när man tänker ändå
På den gamla beprisade nordiska kraften.
Ty alla vilja se yxorna gå,
Men ingen fins, som törs hålla i skaften. —
Lefve Svarte-Petter!
Tack, mina barn! Det gör riktigt godt,
När jag hör er hurra, i gamla kroppen.
Min makt är stor, och ert skrik är smått,
Men det kittlar ändå från tån och till toppen. —
Jag begriper emellertid inte det här,
Jag är inte riktigt lugn för världen,
Det är mycket, som ligger utom min sfer,
Och jag tror inte längre så blindt på svärden.
Det tisslar och tasslar i alla vrår,
Och röster komma, som störa friden.
Det är inte i dag, som det var i går. —
Själfva fan vet ej, hvem det är som rår,
När det gäller en kamp mot den nya tiden.
Det är sant. Du har fiender du också —
Det är vanligt i världen med alla de stora —
Det pikanta med striden är ju ändå,
Att det måste finnas en chance — att förlora.
Men var lugn, min far. Nog lefver du än.
Inte alt, som ser hotande ut, är farligt.
I världen rundt har du mången vän,
Och historien förändras så sakta och varligt.
Alra mjukaste tjänare, gunstiga fru,
Ni känner ej igen mig i hastigheten,
Det är inte så godt, det fattar jag ju,
När man far med express mot odödligheten.
Hon hädar Svarte-Petter.
Tyst, mina barn. — Högtärade dam!
Jag är gammal kavaljer och dyrkar de sköna.
Jag är vida mera förbindlig och tam
Än en kroknäbbad hök, när han plockar en höna.
Jag talar på vers för att vara galant,
Jag har altid älskat små snälla poeter.
Jag skrifver dikter själf i stora kvantiteter.
De komma vid julen så sirligt och grant
Och brukas med fördel vid festligheter.
Ni har gynnat dem själf och gifvit dem ord
För att passa på familjernas julebord.
Tål du det, Svarte-Petter?
Tyst har jag sagt! — Ja, jag bär en svans.
Men jag bär den till minne om bättre dagar,
När jag bodde i slott och i all min glans
Lät familjens kock gifva festmiddagar.
Äfven jag har en gång varit ung och dum,
Velat stapla som guden Pelion på Ossa,
Resa ett högt Kapitolium
Emot skyn och därofvan Den Mäktige krossa.
Men vid mina år har man mera förnuft,
Man aktar sig vackert att slåss med de stora.
Man bygger inte kasteller i luft,
När man vet, hur det käns att bara förlora.
Min ärade fru, jag har många namn!
Det är mig omöjligt att minnas dem alla.
Mina fiender kalla mig Fan eller Skam,
Den Onde och annat, som det kan falla.
Ni förstår: en person, så känd som jag,
Får vara beredd på hela kodiljen
Af öknamn och skällsord af alla slag. —
Men Svarte-Petter jag näms i familjen.
Lugn, har jag sagt! — Nej, nu går det för långt!
Ska jag inte ha rätt att få existera?
Dig, som jag har älskat i mycket och mångt,
Och beskyddat och hjälpt uti ännu mera!
Jo, jag vill lofva det.
Du skulle inte lyfta så stolt på nacken,
Om inte mitt kungliga majestät
Hade kastat dina gamla fiender i backen.
Nu kommer du här och tränger dig fram
Och påstår, att jag inte existerar.
Jag säger dig det: det är synd och skam,
Att du inte min vänskap bättre värderar.
Jaså, är du här? — Jag är mycket human.
Tolerant är jag också och ganska verserad.
Vid åtskilligt sälskap jag nog varit van,
Men hennes där gör mig riktigt generad.
Man trifs ändå alra bäst hos sin slägt,
Äfven om barnungar stimma och skråla. —
Hennes röda mössa och hvita drägt
Har jag aldrig i lifvet kunnat tåla.
Jag önskar, jag kunde få se dig brinna,
Du gamla fiende. Klockan slog tolf.
Jag stampar af vana och sjunker i golf,
Medan alla de mina i dunklet försvinna.
Förr jagade man mig med böner och kors,
Det går icke längre. Jag kan deras konster.
Men frygiska mössan har än litet force —
Farväl så länge, du hatade monster.
Får vi följa med?
Den som bara tittar dit,
På minuten båd’ rang och ämbete mister.
Jag vill ensam göra en nattlig visit
Hos en vän, som har blifvit — justitie-minister.
I natt ha vi alla stämt möte
Till hälsning, fast långt ifrån.
Välkommen ur tidernas sköte,
Du tidernas nya son.
Vi hälsa den nya dagen,
Som nyss ur kaos har bräckt,
Vi hälsa de nya dragen
Af framtidens fria slägt.
Nu är seklets timma slagen,
Nu begynner nya dagen.
Stilla falla träldoms band,
Skydde Gud vår framtids land.