Han sade:
2. »Härligt djur jag heter
och har hankat mig fram
som en man utan moder,
fader jag har ej,
som folk brukar,
jag vandrar i världen ensam.»
Favner sade:
3. »Vet du, om fader du ej har,
som folk brukar,
av vad under blev du avlad?»
Sigurd sade:
4. »Min ätt jag säger
dig okänd vara
och likaledes mig själv.
Sigurd jag heter,
Sigmund hette min fader,
med svärd jag dig slagit har.»
Favner sade:
5. »Vem hetsade dig,
vi har du hetsa dig låtit
att fara efter mitt fall?
Bjärtögde sven,
bister fader hade du,
fram att rusa hans barn icke rädas.»
Sigurd sade:
6. »Hågen mig hetsade,
händerna hjälpte
och mitt vassa vapen.
Ej mången är modig
vid mogen ålder,
som blödig i barndomen varit.»
Favner sade:
7. »Vet du, om växa
vid vänners bröst du fått,
man såge dig käckt kämpa.
Nu är du fjättrad
och fången i krig,
en bunden man alltid bävar.»
Sigurd sade:
8. »Du förebrår mig, Favner,
att för fjärran jag är
ifrån faders arvedel faren.
Icke är jag fjättrad,
om ock fången i krig,
du fann, att jag lös var och ledig.»
Favner sade:
9 »Hatets ord
du hör i allt,
men ett jag säger dig sant:
guldet, som klingar,
och glänsande skatten,
ringarne, bliva din bane.»
Sigurd sade:
10. »Sin rikedom envar
råda vill
ända till sin yttersta dag,
ty varje människa
måste en gång
fara hädan till Hel.»
Favner sade:
11. »Nornors dom
vid näsen du får
och ovis dåres öde.
I vattnet du drunknar,
om i vind du ror,
för dödsdömd är allt fördärv.»
Sigurd sade:
12. »Säg mig, Favner,
då du frejdad är för kunskap
och att veta mycket väl!
Vilka äro de nornor,
som i nöd hjälpa
och förlossa från livsfrukt mödrar?»
Favner sade:
13. »Av skilda ätter vara
skönjer jag nornor,
de äro ej av samma släkt:
somliga äro av asar,
somliga av alfer,
somliga Dvalins döttrar.»
Sigurd sade:
14. »Säg du mig, Favner,
då du frejdad är för kunskap
och att veta mycket väl,
vad den holme heter,
där huggsaft asarne
och Surt samman blanda.»
Favner sade:
15. »Oskopner han heter,
och alla gudar där
med spjut och stång skola stinga.
Bifrost brister,
då på bron de komma,
och i floden fålarne simma.
16. Skräckhjälm jag bar
att skrämma människor,
så länge jag på smyckena låg.
Allra starkast vara
av alla jag trodde mig,
hur många män jag än fann.»
Sigurd sade:
17. »Skräckhjälm skänker
ej skydd åt någon,
där vreda vapen skifta.
Då han märker,
när bland modiga han kommer,
att ingen är djärv framför alla.
Sigurd sade:
19. »Glänsande orm,
gräsligt du fräste
och hug du visade hård.
Hetare varder
hatet hos folk,
som den hjälmen på huvudet hava.»
Favner sade:
20. »Jag råder dig nu, Sigurd,
men råd må du taga
och rid hädan hem!
Det glödröda gods
och guldet det klingande,
dig ringarna bliva till bane.»
Sigurd sade:
21. »Ditt råd har du rådit,
men rida jag skall
till det guld, som i ljungen är gömt;
men ligg du, Favner,
och lid din död,
till dess att Hel dig har!»
Favner sade:
22. »Regin mig förrådde,
förråda dig han skall,
han skall bliva oss båda till bane.
Sitt liv tror jag Favner
låta skall,
din styrka nu större blev.»