Har du betraktat diktens lunder
med gyllne frukt i lövens skygd?
Och silverbäckar gå därunder
och leka i den gröna bygd.
Hur skönt de glada landskap skifta
i morgonrodnans purpurfärg!
Hur hoppets gröna fanor vifta
uppå de solbeglänsta berg!
Vi klagar skalden då? Hans flamma,
är hon ej gode gudars lån?
Vi sörjer han, den otacksamma,
det Eden, han ej drevs ifrån?
Har han ej kvar ännu dess dalar
med grönklädd vår, med gyllne höst?
Och sjunga ej dess näktergalar
alltjämt ur djupet av hans bröst?
Med himmelsk fröjd den gudasände
omfamnar livet som en brud.
Var inre syn, hans hjärta tände,
han präglar ut i bild och ljud.
Den värld, som i hans barm låg fången,
se, fram i dagen har hon gått.
En evig längtan är ej sången,
han är en evig seger blott.
Giv akt! Den höga genius svingar
med klang utöver hav och jord,
med morgonrodnaden till vingar,
med manteln av en majsky gjord,
så glad som fåglens morgonkvitter,
så stark som åskan, då hon slår,
och evighetens cirkel sitter,
bland rosor gömd, omkring hans hår.
Han vet ej av den mörka sagan
om trånad utan mod och hopp.
Han känner ej den veka klagan,
ej missljud, som ej lösas opp.
Hans saknad är en flod, som brusar
melodiskt mot det sökta hav;
hans suck är vindens lek, som susar
emellan blomstren på en grav.
Hans tempel står i ljus och lågor,
en källa sorlar vid dess mur;
från tidens botten gå dess vågor,
och skalden dricker kraft därur.
Mot varje kval, hans hjärta sårar,
dess hälsodryck en läkdom fått.
Den källan är ej jordens tårar,
nej, hon är himlens spegel blott.
Välan, ur källan vill jag dricka
med mod, om jag är drycken värd.
Med friska ögon vill jag blicka
omkring mig i den sjuka värld.
Den gyllne lyran skall ej klinga
om kval, dem själv jag diktat har,
ty skaldens sorger äro inga
och sångens himmel evigt klar.
Så länge över tappre fäder
det stjärnerika gravvalv hängs;
så länge friska nordanväder
än sjunga Sveas barn till sängs: -
så länge nordens bröst bevare
sin undersköna stämmas gång,
och berg och dalar återsvare
den manliga, den svenska sång!