Det utomlands basunas ut så mycket
Emot vår stackars Nord,
Som vore den det enda mögelstycket
På bullan af vår jord.
Men icke syns champagne af taket droppa
Här heller i hvar trut,
Och flux en stekt kapun på näsan hoppa,
Så snart man tittar ut.
Ha vi ej sol och måne lika sköna,
Och himlen lika blå,
Och skogen lika grön, ja träd, som gröna
I sjelfva vintern stå?
Och våra jernberg, våra silfversjöar,
Och våra vattenfall,
Och våra skär, en labyrinth af öar,
Der hjordar gå i vall.
Och elfvor dansa, Nordens täcka féer,
Den ljusa sommarnatt —
Då landet här, med alla dess alléer,
Är som ett brädspel platt.
Men inga drufvor våra kullar bära:
Dock bröder! vi må le
Åt dessa narrar, som mot beck och tjära
Sitt bästa vin oss ge.
Skål! för vårt fosterland och för dess flagga,
Som för oss dit igen,
Der friheten, den sanna, haft sin vagga
Och har en fristad än!