Saknaden.
Jag hade en vän,
Men han flydde från mig och kom aldrig igen.
Nu sitter jag ensam på stranden
Och ritar i sanden.
Böljorna slå.
Ack, så högt mot min fot — och nog kyler det då,
Men vem svalkar hjärtat i nöden?
Det kan endast döden.
Där borta jag ser,
Lågor av purpur där solen går ner.
Så slockna då döende flamma!
Min fröjd gjort detsamma.