1.
Så frukta dig icke, du väntande brud,
Hans ögon nog följa dig här!
Hur skulle du vara förglömd av din Gud
Då sparven förgäten ej är?
Såvida i boken du inskriven står,
Han glömmer nog icke sin vän,
Och dina behov han ju år ifrån år
Vill fylla så rikligen än.
2.
Så frukta dig icke, du lyckliga brud,
Din brudgum nog håller sin tro,
Och snart och du klädes i skinande skrud
Och hemma på Sion får bo.
Vad gör det väl då, om din boning är trång,
Om hyddan är bräcklig och svag?
Din trolovningstid blir törhända ej lång,
Du kunde få hembud i dag.
3.
Så frukta dig icke, ty Daniels Gud
Nog håller om lejonen vakt,
Och ingen törs röra ett hår på hans brud,
Ty så har han lovat och sagt,
Om sju resor het blir försmädelsens ugn,
Den skadar dig icke en mån.
Ty mitt ibland lågorna går du så lugn
I sällskap med konungens Son!
4.
Så frukta dig icke, du kungliga brud,
Som går här förtrampad och hädd!
Du är dock en boren furstinna af Gud,
Fast ännu i resdräkten klädd.
Men vet, din förklädnad skall falla en gång
Och skön i din prydning du stå
Och hälsas med jubel av änglarnas sång,
Och arvet och kronan undfå.