Dä fanns en khär i Rannsätts by
di kall’ Rotlanken;
men hva dä namne skull’ bety,
dä vete fanken.
Lell va dä mä’et nônnting ledt,
som recktitt knas’en,
för bar’ di sa’et ble’n mä ett
krut innli rasen,
å dängd’ ikring sej, så där ble
kav sönnersläijen
hvar stacker, som int va go te
å kytt’ ur väijen.
Dä stog som fragg’ om käfften på’n,
han vrôl’ åfanntlitt,
så ingen tjur tog måle å’n
äll blängd’ så anntlitt.
Däfför töckt’ pojkaan dä va lönnt
te ret’ å ank’en;
di kytt’ ikring å pep så tönnt:
Ro-ot-rotlanken!
Men ja’, fast pojk, töckt’ tåcke skäll
va intnô nöje;
ja’ flydd’ den fatti khärn i ställ’
e gammel tröje.
Må tro, då ble’n i syna bli!
Min näv’ han skaka
å grônna läng’, om han kunn’ gi
nô godt tebaka.
"Jo", sa’n te slut, "nu vet ja’ rå:
kall’ mej Rotlanken
så mö’ härr Fredrek kan gå på;
ja’ ska int bank’en."