Bröder! Slutom oss allt mer tillhopa!
Trängom, eniga, till målet fram!
Aldrig, aldrig tröttne vi att ropa:
Ned med våldet, som oss slår med skam!
Slafvens boja rostat längesedan,
och bland frie vill han lefva fri.
Barbariets mörker vikit hädan,
medeltidens träldom är förbi.
Du, som men’skan efter guldet väger,
låt mig eget öde ta om hand!
Minns, att den, som icke rösträtt eger,
har ej heller något fosterland!
Hvad är det, att du vill ned mig trycka?
Säg, af hvilken du har fullmakt fått
att stå så i vägen för den lycka,
som är myndig broders bästa lott!
Men en gång — en gång skall det oss unnas
att få sjelfva stifta all vår lag.
Se, då skall ur hjertats djup förkunnas
folkfrihetens stolta segerdag!
Ärad då och älskad, fosterjorden
smekas skall af jubeltonerna.
Då skall litet folk i höga Norden
kallas stort ibland nationerna.