Och det var Ridder Tynne,
Han var en Riddare så tyster —
Hvart det bär till fot eller häst
Han är en Riddare så tröster.
J fören väl de Runor!
Och det var Ridder Tynne,
Han skulle skjuta Hjortar och Hinder.
Så fick han se Ulfva lilla, Dvergens dotter
Under grönskande Linder.
J fören väl de Runor!
Och det var Ulfva, lilla Dvergens dotter,
Hon talade till sin Tärna:
”Du skall efter min gullharpa gå,
”Riddar Tynne skall jag till mig vända.
J styren väl de Runor!
Det första slag hon på gullharpan slog,
Så ljufligt det månde klinga,
De vilda djur i mark och skog,
De glömde hvart de ville springa.
J styren väl de Runor!
Det andra slag hon på gullharpan slog,
Så ljufligt det månde klinga,
Den lilla grå Falk på qvisten satt
Han bredde ut sina vingar.
J styren väl de Runor!
Det tredje slag hon på gullharpan slog,
Så ljufligt det månde klinga,
Den lilla fisk i floden gick,
Han glömde hvart han ville simma.
J styren väl de Runor!
Här blomstrade äng, här löfvades allt,
Det månde de runeslag vålla:
Ridder Tynne sin häst med sporren högg;
Han kunde honom mera ej hålla.
J styren väl de Runor!
Och det var Ridder Tynne,
Han af sin häst sig svingar,
Så går han till Ulfva, lilla Dvergens dotter,
Allt under grönskande Linde.
J styren väl de Runor!
”J sitten här min Jungfru skön!
”En Ros öfver alla Liljor:
”Eder ser aldrig en jordisk man,
”Som ej lyster Eder att gilja.
J styren väl de Runor!
”Tigen still, tigen still, ridder Tynne!
”Med Edra älskogs värfver;
”Jag har mig trolofvat en bergakung:
”En kung öfver alla Dvergar.
J styren väl de Runor!
”Min fästeman sitter i berget inne
”Och spelar gulltaffel så gerna:
”Min fader han ställer sina kämpar i ring
”Och kläder dem uti jern.
J styren väl de Runor!
”Min moder hon sitter i berget inne
”Och lägger gull uti skrin;
”Jag smög mig ut en liten stund,
”Att slå på gullharpan min.
J styren väl de Runor!
Och det var ridder Tynne,
Klappa henne på lösende kind:
”Hvarför vill du mig ej bättre svara?
”Hjertans allrakärestan min!
J styren väl de Runor!
”Jag kan väl Eder ej bättre svara,
”Det månde jag sjelf ej vålla;
”Jag har mig trolofvat en bergakung,
”Den lofven månde jag honom hålla.
J styren väl de Runor! —
Och det var Thora, lilla Dvergens fru
Hon ut genom bergadörren såg;
Då fick hon se, hvar ridder Tynne
Under gröna Linden han låg:
J styren väl de Runor!
Och det var Thora, lilla Dvergens fru.
Hon hade både torrer och vrång:
”Hvad hafver du i lunden att göra?
”Så litet ligger deråt din gång.
J styren väl de Runor! —
”Fast bättre vore dig i berget vara
”Och lägga guld uti skrin,
Ӏn att du sitter i rosendelund
”Och slår på gullharpan din.
J styren väl de Runor!
”Och bättre vore dig i berget vara
”Och sömma din brudskrud tillända,
Ӏn sitta under Lind och med runeslag
”En christen mans hjerta till dig vända.
J styren väl de Runor!
Och det var Ulfva, lilla Dvergens dotter,
Hon går sig åt berget in;
Och efter henne går ridder Tynne,
Klädd i skarlakan oeh skinn.
J styren väl de Runor!
Och det var Thora, lilla Dvergens fru,
Hon satte fram rödan gullstol;
Så satte hon ridder Tynne i dvala,
Intill dess att hanen han gol.
J styren väl de Runor!
Och det var Thora, lilla Dvergens fru,
Hon tager fram de runeböcker fem;
Så löser hon honom af runorna ut,
Hennes dotter honom bundit i dem.
J styren väl de Runor!
”Och hören J, ridder Tynne!
”Nu ären J från runorna friad,
”Det vill jag eder i sanning säga:
”Min dotter skall aldrig Eder vinna.
J styren väl de Runor!
”Och jag var född af christet folk
”Och stulen i berget in;
”Min syster bor på Iseland
”Och bär gullkronan så fin.
J styren väl de Runor!
”Och der bär hon sin krona af guld
”Och dertill sitt Drottninga-namn;
”Hennes dotter är henne stulen ifrån,
”Derom går så vida en sägn.
J styren väl de Runor!
”Hennes dotter är henne stulen ifrån
”Och förder i Bernerland in,
”Der sitter nu den höfviska mö,
”Hon heter fröken Hermelin.
J styren väl de Runor!
”Och aldrig får hon uti dansen gå,
”Utan henne följa sju qvinnor,
”Och aldrig får hon gullharpan slå,
”Om Drottningen ej sjelf är derinne.
J styren väl de Runor!
”Den Konungen hafver en systerson,
”Han stundar till riket att komma;
”Den hafva de ämnat den höfviska mö,
”Men henne till liten en fromma.
J styren väl de Runor!
Och det vill jag göra af äran min,
”Och utaf min goda vilja:
”Dig vill jag gifva den höfviska mö
”Och henne ifrån honom skilja.
J styren väl de Runor!
Så gaf hon honom en klädning ny
Med guld och perlor besatt —
Hvarenda sömn i klädningen var
Med ädla stenar belagd.
J styren väl de Runor!
Så gaf hon honom en häst så god
Och dertill en sadel ny:
”Och aldrig skall du vägen spörja;
”Din häst väl hittar till by.
J styren väl de Runor!
Och det var Ulfva, lilla Dvergens Dotter,
Hon ville honom vidare väl:
Så gaf hon honom en glafven ny
Och dertill så godt ett svärd.
J styren väl de Runor!
”Och aldrig skall du strida en strid,
”Der du ej skall seger vinna!
”Och aldrig skall du segla en sjö,
”Der du ej skall stranden hinna!
J styren väl de Runor!
Och det var Thora, lilla Dvergens fru,
Hon, skänkte honom i ett glas vin.
”Riden fort, riden fort, ridder Tynne! —
”Förr’n hemkommer Herren min.
J styren väl de Runor!
Och det var ridder Tynne,
Han rider under grönan lide,
Der möter honom de bergkungar två,
Så sakta åt berget de skrida.
J styren väl de Runor!
”Väl mött! god dag, ridder Tynne! —
”Din häst kan väl med dig gånga —
”Hvart gäller nu resan din?
”Medan du hafver vägen så lång.
J styren väl de Runor!
”Resa skall jag och gilja —
”Fästa skall jag mig en blomma —
”Fresta skall jag mitt goda svärd,
”Mig anten till skada eller fromma.
J styren väl de Runor!
”Rid i frid, rid i frid, ridder Tynne!
”För oss skall du friden få njuta;
”De komma väl de kämpar, från Iseland,
”Som lysta med dig glafven att bryta.
J styren väl de Runor!
Och det var ridder Tynne,
Han rider under grönan lide.
Der mötte honom sju Berniska kämpar,
De bådo honom hålla och bida.
J styren väl de Runor!
”Och antingen skola vi fäkta i dag
”Om silfret och guldet det röda,
”Eller skola vi fäkta i dag
”Om bådas vår fästemö? —
J styren väl de Runor!
Och det var Konungens systerson,
Han var så hastig till mods:
”Och silfver och guld det hafver jag nog.
”Om du mig vill derom tro.
J styren väl de Runor!
”Men har du icke en fästemö,
”Som heter fröken Hermelin?
”Om henne så skola vi fäkta i dag.
”Om hon skall bli min eller din.
J styren väl de Runor!
Det första dust de redo ihop:
De vore ett par kämpar så starka:
Han högg till konungens systerson,
Så att hufvudet föll uti mark.
J styren väl de Runor:
Tillbaka redo de kämpar sex
Och klädde sig uti skinn
Så gånga de sig uti högan lofts sal,
För gamla konungen in.
J styren väl de Runor!
Och det var gamla konungen,
Han slet sina gråa hår:
”J skolen hämna min systersons död;
”Jag bjuder Eder Sabel och Mård!
J styren väl de Runor!
Tillbaka redo de kämpar sex
De tänkte sig vinna den pris;
Men de blefvo halta och lemmalösa;
Af skadan blifver man vis.
J styren väl de Runor!
Och han slog vargar och björnar
Allt för den höge lofts spång,
Så tager han ut den höfviska mö,
Som länge hade setat i tvång.
J styren väl de Runor!
Och nu har fröken Hermelin
Sluppit all sin harm;
Nu sofver hon sött så mången sömn
På ridder Tynnes arm.
J styren väl de Runor!
Nu har ridder Tynne
Sluppit all sorg och qvida;
Nu sofver han sött så mången sömn
Bredvid fröken Hermelins sida.
J styren väl de Runor!
Mest tackar han Ulfva, lilla Dvergens dotter,
Som honom med runor hade bundit;
Ty hade han icke i berget kommit,
Den fröken hade han inte vunnit.
J styren väl de Runor! —