Men kungen reste sig upp från bord
och tog med darrande röst till ord.
»Långt bortom sjö och berg och dal,
bortom skogar tjugumila
bor min dotter i trollets sal —
den gamle lyster hvila.
Hvem är den kämpe god, som vill
stolts jungfrun till räddning ila?
Han tage hennes hand och mitt rike därtill —
den gamle lyster hvila.»
Och alla de kämpar i borgasal
lyssnade noga till kungens tal.
»Vi gifvit dig, frejdade kung, vår ed,
vi följt dig troget, när i spetsen du red.
Du låte ditt stolta stridsrop skalla:
I döden följa dina kämpar alla.
Men att taga från trollet din dotter kär
hör den blott till, som Gud det beskär.»
Och kungen sände sin härold ut
att allom göra veterligt kungens beslut.
Han ropade ut för kungens borg,
han ropade ut på gårdar och torg:
»Den kungadottern rädda vill
ger kungen hennes hand och riket därtill.»
Och budet gick från man till man;
omsider till biltog sven det hann.
Och svennen vände till kungsgård om;
frimodigt fram för kungen han kom.
»Du gamle kung, du fatte nu mod;
än blifver dig lyckan åter god.
Du låte det goda mjöd dig smaka;
stolts jungfrun bringar jag dig tillbaka.»
»Min son, min son, du är alltför vek,
du är icke van vid riddarelek.
Ej kan du den listige våldsman vinna;
som fågeln kan han flyga, som ormen rinna.»
»Med sångens vapen jag segra vill,
dess kraft jag ofta försport.
För tonernas lek tiger ulfven still,
jag tämjer den skygga hjort.
Gif mig blott med
å villsam led
den harpa, jag fordom så ofta stämt,
de skära, gyllene strängar,
dem aldrig ett missljud skämt.
Så slår jag harpan, där jag går fram,
tar icke om vägen fel,
håller jag blott från rost och damm
rent mitt strängaspel.
När sången hörs,
hvart hjärta rörs;
när harpotonerna ljuda klart,
ej trollen sin makt kunna öfva,
ej visa sin rätta art.
Och när på färden jag hunnit sist
skön jungfruns fängselbur,
ej båtar trollet dess arga list,
jag sjunger den fångna därur.
Kan jag ej mer,
med fröjd jag ger
för kungadottern mitt unga lif.
Gärna i döden jag ginge
allt för så vänt ett vif.»
Men kungen skakade sin hjässa grå,
och en tår stod klar i hans ögonvrå.
»Vare den gyllene harpan din;
men litet förstår du trollets sinn',
Väl kan du vilddjurs grymhet dämpa;
annat är att mot trollet kämpa.
Mot stenhårdt bröst är din sång för svag,
icke det veknar för harposlag.
Ty tag de vapen, som trollet mig skänkt,
den falske prins, som så djupt mig kränkt.
Svärdet är godt, från dvärgar röfvadt,
men ännu i ärlig strid ej pröfvadt.»
Och svennen svärdet i handen tog,
vägde det lätt och klingan drog.
En väldig stålsköld i salen hängde;
med kraft det dråpliga svärd han svängde.
Det blixtrade till, — med mäktig klang
skölden i tvenne halfvor sprang.
På egghvass klinga ett spår man ej såg,
och svennen mälte, så glad i håg:
»Farväl, o kung, — din gåfva var god;
så drar jag åstad med lustigt mod.
Så vandrar jag ut i den vida värld,
och där sång ej hjälper, jag tar till svärd.»