Så helgas oss i dag den dagen,
då elementrens Herre själv
vid brädden av en ringa älv
sig lutar ned, blir döpt och tvagen
och saligt vidrör vattubryn:
hans fot det klara grundet hinner,
och vattnet kring dess axlar rinner,
vid tusen änglars sång i skyn.
En tystnad ner i nejden råder:
det enda gny, där röjas kan,
är flodens sorl, som av och an
i gräset breder ut sin åder,
vid vädrens svalka och behag.
Ej vreda blixt ur molnen ila;
naturen skänks en ljuvlig vila,
och jorden har en rolig dag.
Men ack! en skröplig hand utsträckes
utöver den, vars minsta blick
befaller tusen världars skick,
att solen tänds och stjärnan släckes,
att masken kvicknar i sitt skal,
att liv och död varann avlöser:
märk! på dens hjässa nu han öser
den lugna floden, frisk och sval.
Du världens barn! du vrånga sinne,
som längse'n glömt din födslostund!
Betänk ditt döpelseförbund:
bind dina löften vid ditt minne
och två dig ren i tårars bad.
Märk! härlighetens morgon randas:
snart du den sista pusten andas,
på vägen till den helga stad.