Mitt under avgrunds storm, vid bävan, blixt och jämmer
upprorisk, främst ibland de svarta andars tal,
utur en svavelflod, som tiden aldrig dämmer,
själv mörksens furste syns med gnisslan, ve och kval
sitt huvud resa upp, förföljd av straff och plåga,
i fjättrar och i band, att ut i öknen tåga,
till djärva olycksval.
De vilda djurens skrän fördubblar nattens fasa
och öknens kala berg förmörka dagens rand;
vid stjärnans bleka fläkt de onda stormar rasa
och vattnet sprutar ut sin vita fragg mot strand;
den glada flock i skyn sin kosa tyst förandrar,
när kringom denna rymd naturens Herre vandrar
och för sin allmakts hand.
I fyratio dygn beklämd till själ och sinne,
kringsvävar här en hamn i enslighet och nöd:
han, som själv axet skapt och kornets must därinne,
som själv femtusen män bespisat med fem bröd,
som vattnets salta skum i vinets sötma byter, -
tänk, att så helig mun allt, intill brödet, tryter,
och livets understöd.
Liksom ett lejon stolt, så listig som en tiger,
som ulven vild och grym emot det spaka lamm,
likså nu lögnens far med lömska fjät han stiger
och i förmätna tal sin fråga ställer fram.
Han bringa vill till synd, och all sin lydnad jävar
ett majestät, som gör, att mörksens rike bävar
och världar bli ett damm.
Gack, mörka anda, bort ned i din rök och flamma,
stäng till din avgrunds port för härlighetens dag:
vet, den du fresta tänkt till knäfall, vet, densamma
är Herren och din Gud, som skipat dig sin lag.
Men du, du jordens barn! fly ur din syndadimma:
du frestar än i dag, vart ögnablick, var timma,
din Gud och hans behag.