Du himlaskatt, som allmänt dyrkas,
Så härmad som du sällsynt är,
Du, som i tal och löften yrkas,
Men i vår vandel saknas plär;
Du sanna mål för vett och möda,
Du källa, hvarur dygder flöda,
En menskas värde, lugn och ro!
Godt hjerta, hvarmed alla pråla!
Jag vill din art, ditt lynne måla
Och folket ej på orden tro.
Som ljuset diamanten spritter,
I glans och renhet öfvergår
Det sköra glas, det falska glitter,
Der konsten syns, men ämnet rår;
Så kan förställning ej bedraga
Och glansen af det äkta taga,
Som skilts i alla tidehvarf.
Af mildhet och en upplyst vilja,
Af sjelf bestånd, vi lättligt skilja
Det goda hjertat från dess larf.
Er tillhör om dess dygder döma.
Ett hjerta, ädelt, rent och godt,
Kan ej sitt inre värde gömma,
När det sin bild i lynnet fått.
En lycklig uppsyn hos er röjer
Naturen, som oss mera böjer
Än all vår kunskap och beslut,
I åtbörd, blick, i väsen, tycke,
Hon skildrar sig och säger mycke,
Ja visar hela hjertat ut.
Naturen mer och mindre gifver
Af drift till godt uti vårt blod,
Som än förqväfd hos mången blifver
I brist af odling, kraft och mod;
Än hos en annan sig föröker,
Hvars muntra snille sanning söker
Och trängtar fast i dygden bli.
Hvem kan den drifningsfjädren finna,
Som gör, att några ljuset hinna,
Då tusen gå det blindt förbi?
När Titus kan sin kärlek styra,
Och dygd hans största sällhet är,
Domitian i lustans yra
Ej bommar ser för sitt begär.
Den ene sanna nöjen samlar,
Den andre vikit i lasten famlar,
Fast lika stam dem alstrat har;
Ett lika fostringssätt dem leder;
Hvad våller deras skilda seder
Och ett så olikt broderpar?
Den början, som vårt väsen blandar,
Hvad olik drift har den oss gett!
Månn’ lustar äro villoandar,
Som qväfva ner vårt späda vett?
Månn’ de oss alltid lika qvälja
Och drifva oss att orätt välja?
Hos en de styras fritt och lätt,
En annan tvingas, plågas, strider,
Och oftast af sin dårskap lider,
Men kan den aldrig tämja rätt.
Så syns en Catilina hasta
Sin bane, ofärd och förakt;
Sig blindt i lustans armar kasta —
Han är i nöd och jemmer bragt:
Han följden af sin yrsel finner,
Men den i hjerteroten brinner
Och först med lifvet mattas af.
Ej faror, ej den öppna griften
Förmå att betsla denna driften,
Som störtar i förderfvets haf.
I menlös gång, i rena seder
Går deremot Camillus fort,
Han hela hjertats åtrå leder
Till det beslut han upplyst gjort.
Ej kostar dygden honom möda,
Tvertom, hon är den sinnesföda,
Den rena vällust, rika skatt,
Som all hans längtan roligt stillar;
Och om han sig i skymning villar,
Han åter snart får kosan fatt.
Är det väl rätt, att vi oss harma
Vid andras laster, brist och fel,
Ej öfver hjertan oss förbarma,
Som hafva fått så plågsam del?
Man bör den olyckslott beklaga —
Hvem vet hvad hemligt ok de draga,
Hvad vink, hvad ljus de kunnat få?
Den största hop af blindhet syndar,
Okunnigtvis sin ofärd skyndar
Och menar lifvets sällhet nå.
Men, ömma bröst, som känna kunnen,
Och ägen drift till rätt och godt,
Är denna skatt med möda vunnen,
Är den en lycklig födsels lott?
Er hör det till att den bevara,
Rätt vårda, öka och förklara,
Vid sanningselden göra ren.
Naturen kan blott ämnet gifva,
Som pröfvas skall och luttradt blifva,
Att dygder ej bli lösa sken.
Hvem har det hjerta jag vill måla?
En sanningsvän i dygden kär,
Som i den krets hans gåfvor stråla
Den högsta godhets afbild är;
Den brist, oss menskligheten bådar,
Han likså ömt som vidsträckt skådar,
I ärans slott, i glömskans tjäll,
Han menskan, menskan ser behöfva,
Sin verld ett fält att dygder öfva,
Der ingen afskild lefvat säll.
I allmänt väl han sig förnöjer;
Med verklig ro han skåda kan,
Om på sin väg han någon röjer,
Som nalkas målet förr än han.
Han ingen bitter tanke känner,
Om både fiender och vänner
Han utan fördom döma lärt;
Hvar värdet är han värdet finner.
Allt, hvaraf menskoslägtet vinner,
Är för hans hjerta dyrt och kärt.
Nog hög han ingen lycka aktar
Att ge åt pligters glömska skygd,
Så ringa intet stånd betraktar,
Som ej kan hedras genom dygd.
Hvad ställe ödet honom delar,
Ej ämne för hans hjerta felar,
Hvar olyckslott går honom an.
Han rörs ej blott, han verkligt lider;
Han hoppet med sin åsyn sprider
Och lättar hvad ej häfvas kan.
En qväfd förtjenst i mörkret döljes,
En usling klagar här sin nöd;
Af mäktig ovän en förföljes,
En gråter der sin vän, sitt stöd.
En nödstäld fins, som blygts att synas,
Af sjukdom, sorg en ann’ förtynas,
En lider ogunst och förtal;
Der är det man hans hjerta prisar:
I hjelp, i tröst det sig bevisar
Och högst i medlens ömma val.
Hvad himlalust, hvad gudafägnad,
Att bidra’ till en annans väl!
Ack, är så dyrbar sällhet egnad
En ringa mask, en jordens träl?
Ja, menskan får en menska tjena
Och gudamaktens syssla läna,
Ja likna den, i ringa mått.
Du hårda hop, som ömhet brister!
Hvad värdig menskoro du mister,
Som ej förstår att göra godt.
Hans själ sin hvila, lif och styrka
I vänskaps ljufva sköte får;
Ty kan han så dess lagar dyrka,
Att snart han der för vida går?
Kan han en oväns hårdhet glömma,
Hur lär han för en vän ej ömma
Och evigt minnas trohetsprof!
Af blotta sken han kan betagas,
Men vågar heldre att bedragas
Än brista i så kärt behof.
Hvad glädje man i själen känner,
Och andas inom denna gård!
Hvad samfund af förtrogna vänner!
Hvad himmel under englavård!
Det är hans hus — ett fridens läger,
Der han sitt hjerta deladt äger,
Och allt hans godhets märke bär;
Der syns han i sin rätta dager;
I verlden han sig sammandrager
Och skådar sällan hvad han är.
Hvad aktning kan på dygder göras,
Der utom lyckan allt är smått;
Der man af undran älskar röras
Och tjusas af förmätna brott.
Ack allmänhet, som alltid såras!
Om du ej vore mån att dåras
Och falsk och blind i ditt beslut;
Du skulle godhet priset gifva
Och ej förledd af gåfvor blifva,
Som på din kostnad föras ut.
Om, trött att af förställning lida,
Du söker dygdens sanna vän,
Sätt egennyttans flock å sida,
Der får du honom ej igen.
Den blygsamhetens mantel höljer,
Som i din ifver dig ej följer,
För oskulds sak sig våga kan;
Som till ett lugn ur verlden traktar,
Dig tjenar och ditt lof föraktar,
Dig aldrig smickrar — det är han.
Hans tunga höres aldrig svika
Den lag han vördar i sitt bröst;
Men utan att från sanning vika
Förljufvar han dess stränga röst.
Han frambär henne utan häpnad,
Ej sminkad, ej med pilar väpnad,
Med samma språk hos hög och låg.
Han ej ett inbilskt vett bedrager;
Men ock ej dygd sitt lof betager
Och vacklar ej i ord och håg.
I vishets sköt han söker reda
De ljus, som vidga själens krets,
Att sig i verldens irrgång leda
Och lefva med sig sjelf tillfreds.
Hvad lyckligt fynd af nya strålar,
När snillet dygden älskvärd målar,
När sanning tecknar hennes bild.
Knappt kan han sig sin ro beröfva,
Om rum ej fans att dygden öfva,
Han vore der från verlden skild.
Den politik, den falskhets lära,
Som tecknar lynnet af vår tid,
Som lärt oss strida utan ära
Och utan trohet göra frid;
Den konst att hopens ögon fästa
Med lappad larf af allmänt bästa
Och syner af förtäckta spel,
Hans ädla enfald ej förvillar:
Han följer hvad hans hjerta gillar
Och tar i vinsten ingen del.
Den sällskapsro, som allmänt vankar,
Som sed och ondska värde gett,
Der tungan leker utan tankar,
Och dåren har det mesta vett;
Det lösa gift, det skum af snille,
Som sårar ej så djupt det ville,
Men fläckar hvad det flygtigt rör.
Ett späckadt nytt, en barnslig blandning
Af löje, arghet, lögn och sanning,
Man från hans läppar aldrig hör.
Den afund, som sin galla röjer
I hvad beröm hon ej har del,
Som mot. förtjenst sin stämma höjer
Och fäster sig vid minsta fel,
Hvars törnen i hvar lager blandas,
Som smittar luften, hvar hon andas,
Och tvedrägtsfrön i löndom sår;
Vår mödas skörd, vårt lif föröder,
I egen barm sin afgrund föder,
Ej till hans hjerta nalkas får.
Så, när en flod från höjden hastar
Och rödjer väg i grus och sand,
Hans strida fors det vrak förkastar,
Som nalkas till hans klara strand;
Här, nöjd han sin förfriskning njuter;
Den ström, hans rena källa gjuter,
I loppet skäras mer och mer;
Hans inre rikdom ögat finner,
Som med en stråle djupet hinner
Och perlan der på botten ser.