7. Oändlige! o du, hvars hand
Från slägt till slägt, från land till land
All verlden hägnad gifver!
Förrn jorden folk och skördar bar,
Förrn bergen voro till, du var,
Och evigt du förblifver.
Men jordens barn, men stoftets son,
Knappt fröjdas får af lifvets lån,
När honom genast åter
Till stoft du varda låter.
2. För dig; o Herre! tusen år,
Likt dagen, som gick fram i går,
Likt nattens vakt försvinna:
Och våra dagar som en dröm,
Som vindens flägt, som böljans ström,
Bortila och förrinna.
Om morgonen slår blomman ut,
Men vissnar före dagens slut;
Och hennes like vorden
Är menniskan på jorden.
3. Wi hafva det förskyllt, o Gud!
Wi hafve mot ditt ord och bud
Med våra fäder brutit:
Si, derför är vår tid så kort,
Och hastigt, som ett ljud dör bort,
Är menskans lif förflutit.
Ja, hennes högsta vandring går
Till sjutti eller åtti år,
Bland arbete och möda
Och stadnar hos de döda.
4. Så snart är det med oss förbi,
Så snart, så fort, som flöge vi,
Till dödsens land vi fara.
O! må vi märka tidens flykt
Och tänka på vår ändalykt,
Att vi må visa vara.
Men du, som ej af skiften vet,
Densamme är i evighet.
Du hörde fädrens böner;
Du bönhör deras söner.
5. Behåll oss, Herre, vid det hopp,
Att du vår lefnads dunkla lopp
Till ljusets hem ledsagar!
Vårt hjerta gläd, vår anda stärk
Och främja våra händers verk
I alla våra dagar.
Gif oss och våra barn din nåd
Och var med oss i råd och dåd.
Lär oss beredda vara
Hvar stund, att hädanfara.