Nyss då morgonsolens strimma
nattens täcke genombröt,
och det vita molnet flöt,
färgat av en strålig dimma,
uti Thetis sköte ner,
satt Anacreon och blunda,
och i Morphei famn begrunda,
vad han såg och vad han ser.
Hjulen på en hyrvagn trillar
efter tvenne hästars trav,
under det att dammets kvav
ögats ljuva blick förvillar
åt det vackra Ulriksdal.
Men vad ögats lystnad sakna,
fylldes upp, då hjärtat vakna
med ett ömt och ljuvligt kval.
Undersåtlig tro och lydnad
stärkte själens rena fröjd:
Sveriges drottning, mild och nöjd,
gav den bygden glans och prydnad,
och sefirn, mig tycktes han
hennes namn så milt upphöjde;
åskan gick, och soln sig röjde,
stolt i skyn - och jag försvann.