Nu tiger nattluften vårlig och klar
ty gryningen varslar han redan.
Men allra överst på himmelen far
en bleklagd måne i nedan.
Ty Gud haver skänkt oss sin signade vår
och snön han töar i ljuset.
Fast allt, som tinade upp igår
i natt ligger åter fruset.
Och var jag en älg eller var jag en lo
som löper i villande skogen.
Men nu är jag en mänska som mist sin ro
och lossat av rätta fogen.
Då blir det väl bäst till att sätta sig ned
och låtsa sig nöjder och glader
och önska sig endast hjärtats fred
som nådaskänk av Gud Fader.
Men hjärtats fred kan en aldrig få
om en inte vill redligen sträva.
O gode Gud! Låt hasteligen gå
den tiden jag haver att leva.