Väl längtar du åter till fädernas strand,
Mitt hjärta! du slår så oroligt,
När barndomens minne dig hviskar ibland
Om hembygdens dalar förtroligt.
Förgäves du ångrar den brännande lust,
Som gäckande dref dig till främmande kust
Från enfaldens skogar och dalar.
Hvad drömde du väl om den främmande jord,
Hvad hoppas du ännu i Söder? ―
Ack! sökte du hjertan? ― fanns de ej i Nord:
Hvar fann du väl trognare bröder?
Hvad sökte du fjerran, hvad brände din håg,
Hvad såg du i Söder, som icke du såg
I enfaldens skogar och dalar? ―
Jag minnes min hembyggd, vid dånande flod,
Der molnen sig hvila på fjället;
Der åldriga skogen mot stormarna stod
En grönskande sköld kringom tjellet;
Der lifvet var oskuld, der friden blott log,
När solen rann opp, eller Nattvakan slog
I enfaldens skogar och dalar.
Väl sover min fader. Det sjungande haf
I grönskande graf honom söfver,
Och granarna gro kring den älskades graf
Och fläta sitt skugghvalf deröfver; ―
Men fäderne-tjället, det blommar ju än?
Och moder och vänner mig mana igen
Till enfaldens skogar och dalar. ―
Jag kommer, jag kommer väl fjerran ifrån
En gång till att famna er åter.
Dock kanske — försent står den enslige son
Vid gravarnas runor och gråter.
Så står jag förskjuten, der älskad jag var,
och gråter vid minnet av forntida dar
I enfaldens skogar och dalar.