Min kära Betti, du blir stor;
du från din docka hunnit växa.
Utaf din hulda, fromma mor
tag, för din framtid, denna läxa!
Uti den värld, du knappast sett,
så många öden förefalla;
men med ett gladt och sedigt vett
skall Betti segra på dem alla.
På lifvets bana varsamt gå,
men tro ej allt, hvad ondt man säger!
Vår värld, min Betti, är ändå
den allra bästa värld, man äger.
Den är — hvad den beständigt var —
bebodd af kloka och af dårar;
och — noga öfverlagdt — den har
mer rätt till löje än till tårar.
För mycken misstro föder agg,
för mycken lättro ångrens smärta:
tänk ej i hvarje ros en tagg,
ej dygd i hvarje manligt hjärta!
Väl dig, om jämt du följa vet
försiktighet, den kloka gumman:
den, jämte känslig glädtighet,
är af all vishet hufvudsumman.
Med läsning öd ej tiden bort,
vårt kön så föga det behöfver.
Och skall du läsa, gör det kort,
att såsen ej må fräsa öfver!
Ett odladt vett, en upplyst själ,
hvad! kunna böcker blott det skänka?
Mitt barn, studera världen väl:
den ger dig ämnen nog att tänka!
Hvar mänska, Betti, är en bok,
lär dig att fatta rätt dess värde,
och minns, att oftast af en tok
den vise någon visdom lärde!
Men om lektyren roar dig,
väl! i förädling af ditt väsen
låt den då blygsamt röja sig,
men ej i tonen af beläsen!
En lärd i stubb — det är ett rön —
satirens udd ej undanslipper,
och vitterheten hos vårt kön
bör höra blott till våra nipper.
Lyd, Betti, lyd bestämmelsen:
sök ej att mannabragder hinna,
och känn din värdighet, min vän,
i äran af att vara kvinna!
Se denna mor i huslig krets,
som vet sitt sanna kall bevaka,
fullt med den ärelust till freds
att vara värdig mor och maka!
Se, ordning, mildhet, treflighet
med blomster hennes fotspår hölja,
och heder, kärlek, tacksamhet
dess lefnad och dess minne följa.
Behaget är med fliten släkt:
i nyttig snällhet sätt din heder!
Låt ärbarheten i din dräkt
bli sinnebild af dina seder!
Följ, Betti, smakens enkla bud:
låt aldrig flärden dig förtrolla!
All prydnad drifven intill skrud
är blott affischen af en fjolla.
I sällskap sladdrets tomhet fly,
men sitt ej sluten som en gåta!
För tanklösheten plär man sky,
för mycken klokhet ej förlåta.
Välj uttryck utan brydsamt val,
se till, att du ej domslut fäller!
Och tala, Betti, håll ej tal:
du tror ej hur det oss förställer!
Gif skämtets udd sitt fina skick
i ord, som glädtigt oförmoda!
Dock minns: man skrattar med en kvick,
men man bär aktning för den goda.
En lätting, slö till själ och kropp,
fann en gång lifvet bli en börda:
då fann en annan lätting opp
att tiden genom kortspel mörda.
Välj nödigt detta tidsfördrif,
som, fast af ton och sed ej menligt,
är — tro mig — med ett verksamt lif
och själ och känsla oförenligt!
Märk, hur en skönhets blick är hvass
i nit att korten riktigt kasta!
Märk, vid det lumpna ordet “pass”
hur gracerna på flykten hasta!
Försiktigt äfven undanvik
all brydsam forskning i gazetten!
Vårt hushåll är vår republik,
vår politik är toaletten.
Blif vid din bågsöm, dina band,
stick af ditt mönster emot rutan,
och tro, mitt barn, att folk och land
med Guds hjälp styras oss förutan!
När sig en kvinna nitisk ter
att staters styrselsätt rannsaka,
Gud vet, så tycks mig, att jag ser
en skäggbrodd skugga hennes haka.
Nej, slika värf ej stå oss an:
låt aldrig dem din håg förvilla!
Du skall bli gift… Då vill din man
med tacksamhet min lärdom gilla.
Att giftas… ej ett ämne finns
mer rikt att i maximer drifva.
Men, goda Betti, hör och minns
det enda råd jag har att gifva:
Den make, som dig blir beskärd
— märk denna stora hemligheten! —
var huld, om han är huldhet värd,
om ej, så var det i förtreten!
Tag händelser och öden lätt,
mitt barn, så blifva de ej tunga!
Och — mellan oss — är det ett sätt
att än i åldern synas unga.
Min Betti, lifvet flyr så fort,
hvad grym, hvad oersättlig skada,
om, vid det lilla gagn vi gjort,
vi nekat oss att vara glada!
Må stojet och förströelsen
vid andras dom för glädje gälla,
i stilla nöjen sök du den;
det är för oss vi äro sälla.
Gör nöjet bofast i ditt hus,
äg i ditt hjärta samvetsfriden!
Den gör vår uppsyn mild och ljus,
den rår på sorgerna och tiden.
Ja, Betti, lifvets sällhet njut,
men lifvets plikter ej försaka…
Nu har min lilla läxa slut,
och till min söm jag går tillbaka.