Jag slog puder i mitt hår,
Band nytt sidenband i nacken,
Klädde på mitt ras-de-maur
Och den splitter nya fracken,
Gick i skicklig ungkarlskrud
Till att söka mig en brud.
Nu till Mirza blef min gång,
Sedig, tjuguårig flicka,
Som fått i ett långsamt tvång
Te på bit med mormor dricka,
Snygg i drägt med lapp och skarf:
Bara dygden uti arf.
»Vivat klok försigtighet»,
Tänkte jag uti mitt sinne,
Att en hustru ta, som vet
Koka ölost, trifvas inne!
Sådan skatt i våra dar
Är för äkta männen rar.»
Så jag gjorde min kalkyl,
Till den fagra mö mig vände,
Tolkade i friarstyl
Huru hon min låga tände.
Mirza snörpte mun och teg,
Rodnande, gaf ja och neg.
Nå, i Guds namn, sagdt och gjordt!
Genom bloden gick en rysning
Att min frihet gick så fort,
Nu så blef det fjesk och lysning,
Brudsäng, understubb och prest —
Stackars man, nu var jag fäst!
Första veckan glad aspekt,
Gynnad af de ljufva smeken:
Ännu hade vi konfekt
Och ragu på bröllopssteken.
Mirza, som hon förr var van,
Gömde somt till morgonda’n.
Året skred. Så småningom
Hushålls-hågen fanns ej mera:
Ledsnan märktes, lusten kom
För min qvinna att briljera.
Nu är annat lefverne:
Hvarje vecka stor supé.
Ständigt smyckad som till bal,
Upp till axeln nakna armar —
Vid mitt fogligaste tal:
»Kors, mitt hjerta, hvad du larmar!
Just för sparsamhetens skull
Nöter jag mitt fina hull.»
Flärd och prakt från topp till häl,
För min klagan intet öra,
Alltid rik på goda skäl
Att sin ömma hälft förstöra ...
Hjertlig ömkan med en hvar,
Som så fintlig qvinna har!