1.
Min själ skall lova Herran,
min tunga prisa skall hans namn.
Han är från oss ej fjärran,
han räcker oss sin hulda famn.
Han hörer våra böner
och helar all vår brist,
oss med sin nåd bekröner
och frälsar oss förvisst.
Vår ungdomstid han mättar
med glädje utan tal
och ålderns börda lättar
och hjälper oss i dödens kval.
2.
Han mildrik oss förkunnar
sin helga lag, sin vilja god,
och till allt gott förunnar,
av blotta nåd, oss kraft och mod.
Den sig till honom vänder
han möter evigt huld.
Han då på sina händer
oss tecknar, ej vår skuld,
sin nåd så högt befäster
som himlen, och så vitt
som öster är från väster,
vårt hjärta gör från synder fritt.
3.
Som sig en far förbarmar
och barnens fel förgäter snart,
så Gud i kärleksarmar
oss sluter in med fadersart.
Han vet vårt svaga väsen,
av stoftet är det gjort.
Vi blomstra såsom gräsen
och vissna lika fort.
En fläkt, som liljan hinner,
avkläder all dess prakt,
så människan försvinner,
ej hjälper konst, ej båtar makt.
4.
Men Herrens nåd allena
ovansklig är i evighet,
om blott vi honom tjäna
uti sann tro och redlighet.
Hans tron står fast i höjden,
högt över jordens grus.
I änglar, som er fröjden
uti hans klarhets ljus,
I hjältar, I som ljungen
att föra ut hans bud,
I mänskor, alla, sjungen,
lovsjungen Herren, eder Gud!