Cornelius — lik sin hela ätt —
bar hat till tomma krus och flaskor,
knöt högt i nacken sin rosett
och trifdes gärna i damaskor.
Han linkade uti sin gång:
och när han gick, den fromma själen,
gaf jackan, himmelsblå och lång,
alltjämt en broderkyss åt hälen.
Utur hans hatt med söndrig kull
stack prydligt fram det röda håret,
som kammen, för god ordnings skull,
fick nalkas jämt en gång om året.
Så såg han ut till sin figur,
bar gullgul flaggduk omkring magen,
hirschfängare och byxsäcksur,
när det ej pantsatt var för dagen.
Mot midda'n stod han vanligt opp
— hans valspråk var: “Festina lente” —
tog sen sötkummin i en kopp,
försatt med “Hjärnes testamente”.
Satt så en timme på sin säng,
förnöjd med strumporna i handen,
var hatare af hast och fläng
och glömde gärna strumpebanden.
Men fast så skickad till person,
han hade likväl fått passera,
om han haft loflig ambition
att ta sig opp och avancera.
På lärdom hade han ej brist:
till allt han kunnat skicklig vara,
ty han kom upp som gymnasist
för tretti år sen ifrån Skara.
Men maklighet han sällast fann,
böd icke till att bryta isen
och i sin lifstid aldrig hann
till mer än extra vid accisen.
Beständigt var mitt tal så här:
“Cornelius, tag dig kommissioner
och skaffa dig en karaktär
och köp dig nya permissioner!”
Ja ja, nog finns det sysslor till
och titlar, ämbeten och tjänster,
men mången ej till höger vill,
blott för att krogen är till vänster.
Om han följt goda råd, kanske
att i all trots för afundsgrinet
han kunnat bli hofsinkare
för allt det kungliga postlinet.
En jungfru hos en hårfrisör,
som plär en kammarfru frisera,
för min skull honom tog sig för
till denna post rekommendera.
Men säkert var han jakobin:
om rangen han sig föga brydde,
drack alltid hellre öl än vin
och höga äreställen skydde.
Hur ofta i förstörd gestalt
jag honom hört den sats predika:
“allt dubbelt öl är bryggdt af malt.
och källaren och krogen lika!”
Men en gång någon sorts fiskal,
som gick och lurade kring knuten,
fick nys om detta fräcka tal
och gaf min skatt en smäck på truten.
Cornelius ifrån denna stund
fann vådan utaf politiken,
i slika högmål höll sin mund
och tog sin hand från republiken.
Nu är det jämt halft år i natt,
sen stora grälet var vid Tullen:
då blef han hemledd utan hatt,
om käft och öron röd och svullen.
Visst måtte striden varit sträng,
ty näsan kommen var till korta.
I släptåg följde hans gehäng,
men rock och väst de voro borta.
Nu låg han där … och på ett bord
stod flaskan tätt vid hufvudgärden.
Och “brännvin!” var det sista ord,
som undföll honom här i världen.
Så var min man, Cornelius Tratt …
Porträttet vill jag Posten skänka.
Att det är likt min äkta skatt,
det vittnar
en bedröfvad änka.