1. MIn Frälsare/ hwad siälawee
Går på tigh i Gethsemane/
Ther om haar Dawid skrifwit:
At helwetit och dödsens qwahl/
Och alle bäcker Belial/
Ther hafwa tigh omgifwit.
Tu går/ än står/ qwider/ bäfwer/
Och vphäfwer tina händer/
Til the Himmels trösteländer.
2. Ach! käre Fader/ sade tu/
Om thet doch möiligt wore nu/
Thet swåra qwahl och långa/
Then bittra kalk och helwetz glödh/
Tin wredes eld osäilig nödh/
Migh måtte vndan gånga!
Ber jagh förtag thenna qwida;
Doch så wida Gudh tin wilja
Täckes henne från migh skilja.
3. Tu swettas blodh vthi tin nödh/
Emedan tigh Gudz wredes glödh
Så jämmerliga plågar.
Allt som en matk tu kastar tigh
På jorden ganska ömkelig.
En Ängel trösta wågar.
Ach! hwad blodbadh/
Ach! hwad puster/ hwad oluster/
Hwad för pina/ tu vthstår för synder mina.
4. Jagh haar förskylt/ och migh haar bordt
Inställas på then plågeort/
Och vthståå sådan smerta.
Jagh skulle thenna bitterhet/
Medh ewig skräck och grufsamhet/
Haa smakat i mitt hierta.
Lida/ qwida/ för synd mina/
I then pina och then låga/
Som the dömda siälar plåga.
5. Så hielper tu min arma siäl/
O trofaste Immanuel/
Ifrå så stort elände/
Tin siälaångst i örtagård/
Tin kamp och strijd medh döden hård/
All fahra frå migh wände.
Tigh wil jagh still
Nu lofsiunga medh min tunga/ tigh beprisa/
Som wilt migh then nådh bewisa.
6. Tigh ware therför lof och prijs!
Ach! låt tin glädie-Ande wijs/
Mitt sinn’ och hierta styrckia.
At jagh må tigh stedz ähran gie/
När migh i mitt Gethsemane
Margfallig plågor tryckia:
Hielp migh ändtlig vthur qwahlen
In i salen wäl at komma/
Ther tu lefwer medh the froma.
Min Frälsare, hvad själave
Du lider i Gethsemane,
Ho kan det rätt beskrifva?
Hur helvetets och dödsens qval
Och alle bäckar Belial
Dig, Jesu! der omgifva!
Du går,
Än står,
Qvider, bäfvar
Och upphäfver
Dina händer
Till de himmels trösteländer.
2. Ack, käre Fader! sade du,
Om det dock möjligt vore nu,
Att dessa kval, så många,
Den bittra kalk, den djupa nöd,
Som bränner med sin avgrundsglöd,
Mig kunde undangånga;
Ber jag:
Förtag
Denna qvida;
Dock så vida,
Gud! din vilja
Täckes henne från mig skilja!
3. Du svettas blod uti din nöd,
Emedan dig Guds vredes glöd
Så jämmerligen plågar.
Alltsom en matk så ömkelig
På marken våndas du, och dig
En ängel trösta vågar.
Ack, hvad Blodbad!
Ack, hvad smärta
I ditt hjerta!
Hvad för pina
Du utstår för synder mina!
4. Jag har förskyllt och mig har bordt
För allt det onda, som jag gjort,
Sjelv utstå sådan smärta.
Jag skulle denna bitterhet
Med evig skräck och grufsamhet
Ha smakat i mitt hjerta:
Lida,
Qvida
För synd mina
I den pina
Och den låga,
Som de dömda andar plåga.
5.
Så hjelper du min arma själ,
O trofaste Immanuel,
Ifrån så stort elände.
Din ångst i denna örtagård,
Din kamp och strid med döden hård
All fara från mig vände.
Jag bör
Derför
Dig lovsjunga;
Själ och tunga
Dig må prisa,
Som vill mig den nåd bevisa.
6.
Dig vare därför lof och pris!
Ack! låt din Glädje-ande vis
Mitt sinn’ och hjerta styrka,
Att jag i mitt Gethsemane,
I mitt bekymmer, qval och ve
Må dig ståndaktigt dyrka.
Hjälp mig
Äntlig
Wäl ur qvalen,
Tåredalen
Dit att komma,
Der du lefver med de fromma.