Uti en rosenbuske satt
en näktergal,
och sjöng uti Italiens natt,
i Arnos dal.
Och vågen lyddes, västanvind
knappt andan drog,
och rödare blev rosens kind
när fåglen slog.
Då drog en vikingson förbi,
en gäst från Nord.
Det rosenstånd med fåglen i
tog han om bord.
Nu står den ros i nordanvind,
står mitt i snön,
lik rodnan på en skönhets kind,
men mera skön.
Och näktergalen slår sin drill
till nordlandsljud;
det låter som ett valthorn till
ett segerbud.
Du söderns purpurkrona, brinn
på nordanfjäll!
Du söderns trånadssuck, försvinn
i vinterkväll!