En kväll förleden höst … Lät se!
om jag ej felar i mitt minne,
så var det kring den tjugonde
december … Ja, min läsare,
ty vintersolståndet var inne,
och Febus, denne härskare
utöfver ljus och rimmare,
som illa lyser, sämre rimmar
i nordiske klimaterne,
gick nu till sängs mot klockan tre
att sofva roligt nitton timmar …
En sådan kväll kom Lucidor
till stora klubben ut på norr —
En klubb! … Politisk? — Minsta spårr
därtill i manuskriptet finns ej,
och någon minsta nytta vinns ej
att veta det — Nog af: han kom,
steg in, satt ner, och såg sig om,
men såg ej skapadt grand — emedan
man intet ljus i rummet tändt,
och himlaljusets president
gått ned till hvila längesedan,
och himlens vicepresident
därtill befann sig uti nedan.
I tjocka mörkret hör han här
den dumma hopen disputera
med mycken hetta (som man plär,
när man förstår sig ingendera),
hvad form på källarstugan är,
hvad färg på möblerne, med mera.
Till slut, när en och ann betänkt,
hur uppåt väggarne befängdt
det var att, uti blindhet sänkt,
om form och färgor resonera
(ty vara blind och icke se
var ett och samma, tyckte de),
så ropte en, så ropte flera:
“Ljus in!”
Ljus kom — en allmän fröjd
vid denna syn. Hvem är ej nöjd
på svart och hvitt att skillnad göra?
Blott här och där en mörksens vän
gaf ljus och lampor den och den,
och hvem det var, skall ni få höra.
Den första var en surögd man.
På honom ingen undra kan,
han hellre ömkas af allt hjärta.
Hur skulle ljussken ha behag,
när minsta skymt af himlens dag
är för hans syn en dödlig smärta?
I samma usla ställning bragt,
en gammal nervsjuk man hörs klaga:
“Vid Gud! det står ej i min makt
att detta grymma sken fördraga.” —
Ej heller undre man härvid:
den stackars gubben all sin tid
i mörkret famlat fram sin bana;
men lära se och lära gå
är lika nödigt båda två,
och all förmåga är en vana.
En sömnsjuk man skrek till och spratt
helt högt från stolen där han satt.
Hans namn var Dummer Jöns; Jöns Dummer,
till kropp och själ båd dag och natt
försänkt uti ett ständigt slummer.
Man kan väl tänka, hvilket spratt
för sådant djur att mörkret sakna,
ty sen man nu hans lättja ser,
så skäms det dumma svinet mer
att ensam sofva bland de vakna.
“Mig,” hörs en svärmare därnäst,
“mig skymningen behagar mest.
O sälla skymning, nöjets dager!
dunkelhet, så ljuf och mild!
När du förskönar hvarje bild,
hvad gör det mig att du bedrager?
I dig min yra fantasi,
utur förnuftets tyglar fri,
allt i ett lyckligt kaos blandar;
igenom dig blir skuggan kropp,
igenom dig fylls jorden opp
af gudar, jättar, troll och andar.
Nyss fick jag här en vålnad fatt
ur Swedenborgska andevärlden;
men ljuset kom — fördömda spratt!
Dess strålar i en blink förtärde'n.”
“Fördömda spratt!” skrek likaså
bakom en skärm, bort i en vrå,
en man med schene rariteten.
“Snart skall man nu min konst förstå
bland hela svenska allmänheten.
Det gick i skymningen så bra
att folkets syn och pung bedra;
men sen man tändt det satans ljuset,
farväl med allt slags häxeri,
farväl med svart och hvit magi!”
Så sagdt, och junkern smög ur huset.
Densamma utväg (nämligen
dörrns utväg) tog en ann god vän,
som — ganska hederlig karl annars —
i mörkret nyss, af händelse,
råkt taga felt om fickorne
på sin syrtut och sina grannars.
En kunskapsälskande person
ifrån den kungliga polisen
(som annars kallas plär spion)
kröp nu helt skamflat bakom spisen.
Att lyss vid ljus går ganska slätt,
ty dels så distraherar skenet,
dels händer, vid en snabb reträtt,
att man i brådskan glömmer lätt
den ena armen eller benet.
Med puckel fram och puckel bak,
en krympling hela kvällen skrutit,
hur hans figur vann könets smak
(det var i mörkret en klar sak),
och hvilka prof han däraf njutit.
Men ljuset kom — och hvem blef flat,
om ej den ängsliga figuren?
Ty mer vanskapelig krabat
man aldrig såg uti naturen.
En utlät sig: “Man vore dum …
(sen saken kommit har så vida)
att vilja ljusets gagn bestrida;
blott att man hindrar det att sprida
sitt sken till hela publikum.
Nu, och på det en dylik fara
ej i vårt land må äga rum,
är bäst man lämnar denna vara
åt mig till monopolium.”
“Rätt sagdt!” hör man en annan svara.
“Farväl med allt politiskt skick,
med börd och dygder, hof och seder
den stund, till allmänhetens blick
man tillät ljuset stiga neder!
Men nu, som öfverheten blott
har rätt att pröfva, till hvad mått
en undersåte utan brott
må äta, dricka, se och höra,
så tror jag för min del (hoc est:
del i arrendet) vara bäst,
att ljuset till regale göra.”
Bland någre, som i hemlighet
för skam skull sväljde sin förtret,
var källarmästarn och hans drängar.
Förmodligt kunde gästerne
vid ljus begynna efterse,
hvad drog dem gafs för deras pengar
Ty denna konst, som kallad blef
förr: underverk — nu: underslef,
den konst att göra vin af vatten,
har än i dag det felet kvar,
att den med svårighet bedrar
rätt nyktert folk — om ej om natten.
“O blygd och hån!” skrek pastor Fån,
“så groft att gäckas med försynen!
Tänk, att det djärfva stoftets son
vill midt i natten nyttja synen!
Förgäfves går då solen mer
på Guds befallning upp och ner,
att dela mänskan ljus och värma!
Hon värma genom brasor gör
och genom talgljus våga tör
att själfva dagens strålar härma.
Snart har naturen ingen vrå
så djup, så dold att hitta på,
dit mänskans öga icke stjäl sig:
hon storm och böljor tygla vet
och räds ej i sin gudlöshet
att hindra åskan slå ihjäl sig.”
Här brast församlingen i skratt,
och pastorn, fattande sin hatt,
svor pest och död mot sina bröder.
Då i en hast, vid trummors skräll
och klockors klang och lurars gnäll,
det ropas: “Ell'n är lös på Söder!”
— Man nämner gata, gränd och hus
och orsaken till allt — ett ljus …
“O Lucifers och snillets söner
(af Lux är Lucifer), se här,”
skrek åter Fån, “hvad frukten är
som Söder ren af ljuset röner!
Och som på Norr ett lika slut
helt visst en lika djärfhet kröner,
så fattom genast vårt beslut:
att allt, hvad lysa kan, släcks ut!”
Ren märks bland själfva ljusets vänner
(så mäktig är fantastens röst!),
hur en och annan uppstå känner
en hemlig fruktan i sitt bröst.
Då reser sig vid talmansbordet
en man, att stadga deras val.
Man lyssnar; Lucidor har ordet:
“I män och bröder,” var hans tal,
“det finns en lag, af himlen stiftad,
för bruket af allt jordiskt godt:
att utan vishet, gräns och mått
skall själfva dygden bli ett brott
och själfva sällheten förgiftad,
Hvad nyttigt kan ej skadligt bli?
Sömn stärker — sömn blir letargi;
mat föder — mat ger obstruktioner;
öl värmer — öl gör stranguri;
skratt muntrar — skratt blir konvulsioner.
Än mer: att alla dygders mor,
den högsta dygd, hvarpå beror
all timmelig och evig lycka,
gudsfruktan själf, för vida sträckt,
har den bedröfliga effekt
att vissa hufvuden förrycka!
Men om en man ur dessa skäl
förböde någon kristen själ
att skratta, äta, dricka, sofva
och, framför allt, sin Gud att lofva,
då — tviflen ej — är denne man
förutan prut ett af de båda:
narr eller skälm. Och hvad den våda
beträffa må, som yppas kan
af ljusets vårldslösa handtering,
har däremot en klok regering
två goda medel i sin hand:
spön — tjänlige att fruktan väcka
hos den försumliga och fräcka,
och sprutor — färdige att släcka
i hast den grufligaste brand.”
Han slöt. Ett allmänt bravoskri,
ett allmänt klappande i händren,
excipe Fån & Kompani,
som togo visligt sitt parti
och svuro sakta mellan tändren.
Sist: hur på Söder tillgått har?
Hur med dess eldsvåda tog ända?
Och hvilket nytt palats man drar
ur askan af det platt förbrända? …
Därom en annan gång kanhända,
om Gud förlänger våra dar.