En liten fågel satt en gång
och sjöng i furuskog.
Han hade sjungit dagen lång,
men dock ej sjungit nog.
Han satte sig i högsta träd
som uti skogen fanns,
ty solen skulle just gå ned,
han ville se dess glans.
Det finns i skogen mörka snår
där träden växa tätt,
och jägarn med sin bössa går
och siktar snabbt och rätt.
Han går på lur, han kryper ned,
han smyger tyst omkring,
han ser åt skogens högsta träd —
det gör väl ingenting.
Men liten fågel sjöng så glatt
i sommarkvällen klar:
han ville tacka Gud för att
så fri och glad han var.
Han sjöng och drömde icke om
hur vitt den sången ljöd,
tills skyttens säkra kula kom,
och sångaren var död.
Vad, gråter du? Nej, denna gång
en tår ej fällas bör,
ty den som dör i sol och sång
han lever fast han dör!
Att dö en sådan aftonstund
som denna mild och klar
med blicken fäst på solens rund
— ack, sångarn lycklig var!