1.
Vintren rasat ut bland våra fjällar,
Drivans liljor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
Solen väcker liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här. I purpurvågor,
Guldbelagda, azurskiftande,
Blomma västerns moln vid kvällens lågor,
Och i fägring alla dalar le.
2.
Vingad skara jublar nu i lunden,
Skogens harpa klinga hörs på nytt,
Bäcken sjunger, fjärdarne och sunden
Rikt med silver sina skrudar prytt.
Skynda, kom till mig i lundens sköte!
– Viskar vårens tärna. – Än en gång
Jag med diktens son vill stämma möte,
Locka honom ut till lek och sång.
3.
Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
Ut till bruden i den gröna lund!
Med sin fägring än hon mig förblindar,
Aldrig, aldrig svek jag vårt förbund.
Skön hon är som i min barndoms stunder,
Fri som bäckens dans mot klarnad sjö,
Ljuv som trastens sång i skogens lunder,
Glad som fågelns lek på blomsterö.
4.
Lyssna vill jag hur dess stämma ljuder,
Dansa med i hennes blomsterfest;
Där i varje hjärta hälsa sjuder,
Där i varje blick är glädjen gäst.
Säll jag i naturens sköt vill drömma
Vårens dröm, som ingen tröttat än,
Och i ro all världens flärd förglömma,
Fri som skyn där uppå himmelen.