Hur underlig är jag till sinnes i dag,
4Men quällen är nära,
4Men ännu den kära,
Den dyra och älskade wandrarens drag
4Ej synts mig i dag.
O, månne han glömt mig? Dock nej, ack! han kan
4Ej älska en annan,
4Den högwälfda pannan,
Der äran sitt snöhwita högsäte fann,
4Ej böjs för en ann.
Han kan icke glömma sin längtande mö,
4Sin wäntande flicka,
4Som endast will blicka
På honom, den öppna och fasta, och dö:
4Ett wissnade rö.
Men säg mig du wästan, som susar förbi,
4Hwar kan han wäl wara?
4O swara mig, swara!
Du suckar: lägg endast ett ord deruti,
4Och sen är du fri.
Du blåögda bölja, nå swara mig du,
4Om icke på färden
4Kring sunden och fjärden
Du sett, den som röfwat mitt hjerta, ännu —
4O, swara mig du!
Dock tyst, se han kommer, min oro är slut.
4Mot honom jag hastar,
4I famnen mig kastar;
Dock nej, jag will hämnas — se allwarsam ut
4En enda minut.