1. Möar flögo sunnan
Mörkskogen igenom,
Allvitr den unga
att örlog föra.
På sjöstrand sig satte
de sköna att vila,
kvinnor från södern,
kostbart lin spunno.
2. Egil slöts
av en av dem,
en fager mö,
i famnen den vita;
den andra var Svanvit,
med svanfjädrar flög;
den tredje systern
slog sin arm
omkring Volunds
vita hals.
3. Sju år sutto de
sedan stilla,
hela det åttonde
hyste de trånad,
men det nionde
de nödgades skiljas.
Möarna längtade
till mörkan skog
- Allvitr den unga -
att örlog föra.
4. Hem väderbitne skytten
vände från jakten;
Slagfinn och Egil
funno salarne öde,
gingo ut och in
och om sig sågo.
Åt öster åkte Egil
efter Olrun
men åt söder Slagfinn
efter Svanvit.
5. Ensam satt Volund
i Ulvdalarne,
slog guldet röda
kring glimmande sten,
alla ringarna på lindebast
lyckte han väl;
sitt väna viv
väntade han så,
i hopp, att hon skulle
till honom komma.
6. Det spörjer Nidud,
njarernas drott,
att ensam Volund
i Ulvdalarne satt.
Om natten kommo män
med nitade brynjor,
deras sköldar blänkte
vid skenet av nedanet.
7. De stego ur sadlarne
vid salens gavel
gingo därifrån in,
och upp längs salen;
de sågo på bast
bundna ringar,
sju hundra av alla,
som husbonden ägde.
8. De togo dem av,
och de trädde dem på,
förutom en,
som de av läto bliva.
Hem vände från jakten
väderbitne skytten,
Volund, vandrande
en väg så lång.
9. Han gick att av bruna
björnhonan steka,
snart den torra
tallens ris,
den vindtorra veden,
för Volund brann.
10. På huden av björnen
satt härskaren över alfer,
räknade ringarne,
rövad var en.
Han tänkte, att den lånats
av Lodvers dotter,
Allvitr den unga,
att hon återkommit.
11. Han satt så länge,
att han somnade,
i ve och vånda
han vaknade åter;
kände bojor tunga
bundna på händerna
och på fötterna
en fjätter spänd.
Volund sade:
12. »Vilka krigare är det,
som knöto på mig
band av bast
och bundo mig?»
13. Nu ropade Nidud,
njarernas drott:
»Var fick du, Volund,
furste för alfer,
vårt egna guld
i Ulvdalarne?
14. Guld fanns där icke
på Granes väg,
fjärran är vårt land
från fjällen vid Ren.»
Volund sade:
»Mera kostbarheter
minns jag, att vi ägde,
då vi bröder med hustrur
ännu hemma voro.
15. Ladgunn och Hervor,
av Lodver var hon barn,
bekant var Olrun
som Kjars dotter.»
16. [Ute står Niduds
illsluga drottning,
och] in hon gick
och upp längs salen.
Hon stod på golvet
och stämman sankte:
»Fredlig är ej han,
som föres ur skogen.»