Volund sade:
18. »Jag ser på Nidud
ett svärd vid bältet,
som jag vässat har,
så väl jag kunnat,
och vilket jag härdade,
som helst jag ville.
Borta från mig bäres
denna blixtrande klinga,
jag ser den ej buren
till smedjan åt Volund.
19. Nu bär Bodvild
min bruds
röda ringar
- rånet ej bötas.»
20. Han satt och sov ej
och slog med hammaren,
gjorde ganska snart
ett svek mot Nidad.
Att kostbarheter se
kommo de två unga
sönerna av Nidad
till Sävarstad.
21. De kommo till kistan,
krävde nycklarne,
uppenbar var ondskan,
när i den de sågo.
En mängd smycken där fanns,
som för sönerna vistes,
att rött guld det vore
och rikedomar.
Volund sade:
22. »Kom allena, ni två!
Kom en annan dag!
Som gåva åt eder
detta guldet jag lämnar.
Säg det ej för flickorna
och folket i salen,
för ingen människa,
att mig ni träffat!»
23. Snart ropade
småttingen den andre,
broder till broder:
»Bort att se ringar!»
De kommo till kistan,
krävde nycklarne,
uppenbar var ondskan
när i den de sågo.
24. Gossarnas huvud
högg han av
och lade benen
under blåsbälgens vattengrop,
men huvudskalarna,
som under håret voro,
svepte han i silver
och sände till Nidad.
25. Men av ögonen gjorde han
ädelstenar,
sände dem till Nidads
sluga drottning,
men av tänderna
på de två gossarne
smidde han bröstsmycken
och sände till Bodvild.
26. Ringen Bodvild
att rosa begynt
- - -
[bar den till Volund],
då hon brutit den sönder:
»Annat än åt dig
jag dristar ej säga det.»
Volund sade:
27. »Bräckan på guldet
botar jag så,
att din fader
det fagrare synes
och din moder
mycket bättre
och dig själv
lika skönt också.»
28. Genom öl han henne
överlistade,
så att hon somnade,
där hon satt på bänken:
»Nu har jag hämnat,
vad mig harm har gjort,
allt utom ett
av det ondskefulla.»
29. »Bra», sade Volund,
»må på benen jag komma,
som Nidads kämpar
mig nekade bruka.»
Leende Volund
i luften sig höjde,
gråtande Bodvild
fick gå från ön,
sörjde älskarens färd
och sin faders vrede.
30. Ute stod Niduds
illsluga drottning,
och in hon gick
upp genom salen,
- men på salens hägnad
han satte sig att vila. -
Ȁr du vaken, Nidud,
njarernas drott?»
Nidud sade:
31. »Jag vakar alltid,
välbehag saknar,
jag sover föga,
sedan sönerna dogo,
i mitt huvud det kyler,
köld ge dina råd,
jag vill nu gärna
med Volund tala.»
32. »Yppa mig, Volund,
alfernas furste,
vad blev av blomstrande
barnen mina!»
Volund sade:
33. »Först skall du alla
eder svärja:
vid skeppets bord
och vid sköldens rand,
vid hästens bog
och vid huggsvärdets egg,
att du Volunds viv
ej vållar kval
eller min brud
till bane varder,
fast jag käresta har,
som I kännen,
eller i din boning
barn jag äger.
34. Gå bort till den smedja,
du byggt åt mig,
där finner du bälgarne
med blod bestänkta.
Dina gossars huvud
högg jag av
och lade benen
under bälgens vattengrop.
35. Men huvudskålarna,
som under håret voro,
svepte jag i silver
och sände till Nidad,
och av ögonen gjorde jag
ädelstenar,
sände dem till Nidads
sluga drottning.
36. Men av tänderna
på de två gossarne
smidde jag bröstsmycken
och sände till Bodvild.
Nu Bodvild bär
ett barn under hjärtat,
enda dottern
till eder båda.»
Nidud sade:
37. »Ej något du sagt mig,
som jag sörjt över mera
eller ville, att det värre
dig, Volund, må bekomma.
Sa hög är ingen man,
att från hästen han dig tager,
inga nävar nog starka
att här nedifrån dig skjuta,
där du hänger svävande
i högan sky.»
38. Leende Volund
i luften sig höjde
och kvar, i sorg
sänkt, satt Nidud.
Nidud sade:
39. »Stig upp, Tackrad,
min träl den bäste,
bed du Bodvild,
den bländvita mön,
gå fagert smyckad
med sin fader att tala.»
40. Ȁr det sant, Bodvild,
som de sagt till mig?
Var du på holmen
till hopa med Volund?»
Bodvild sade:
41. »Sant är det, Nidad,
som man sade dig.
Jag var på holmen
tillhopa med Volund,
en olycksstund,
som aldrig bort komma.
Honom jag icke
hindra kunde;
honom jag icke
hindra förmådde.