Man skrivit oss lagar och regler alltjämt
Och aldrig man sport oss om råd.
Man tid för vår vila och möda bestämt,
Och mat man oss givit "av nåd".
Nu vilja dock vi mer ej finna behag
I godtycklig trälarbetsdag.
Vår värkande skuldra nu lindring begär,
Vår ande den ropar på ljus.
Den vila vi få allt för mycket den svär
Mot vilan i rikemans hus.
Skall vetandets källa oss öppnas en dag
Behöva vi kort arbetsdag.
Vi sleto som lastdjur med sinne och hand,
Knappt bröd dock för långt slaveri.
Vår broder gick utan, fick inte ett grand
Hans arbete det gjorde vi.
Men nu skall vår broder också få ta tag
När vi få en kortare dag.
Nog hinna vi släpa det brådskar ej alls
Ty fullt är ett vart magasin.
Maskinhjulen surra i virvlande vals,
De hjälpa oss, samhällets bin.
Det kan icke störa en endas behag
Att vi få en kortare dag.
När krämar’n förlorar uppå sin affär
Då "ökar han på" på allt vis:
Med bagar’n det också på samma sätt är:
Små bullar och dyrare pris.
Det är ej för mycket vi önska i dag:
Höjd daglön och kortare dag.
Men tigga det göra vi verkligen ej,
Vi fordra att rätt bliver lag
Och dristar man ännu att svara oss nej,
Så ändras väl tonen en dag.
Vår skara den växer och slår nog ett slag
En gång för en kortare dag.