Ordet „sorg“ lät konungen förbjuda vid hovet,
„olycka“, „kärlek“ och „lycka“ som alla gjorde ondt,
men „hon“ och „hennes“ funnos ännu kvar.
Hans drottning smekte honom som ett barn,
i skymningsstunderna låg han vid hennes bröst
med ögonen vida av smärta.
Han lyssnade med ångest till alla steg som närmade sig dörren,
och motvilja spred sig över hans ansikte.
Skrattade tärnor på gården likt silverne källor,
blev konungen blek och bytte om samtal.
Ingen ung kvinna med blonda lockar
fick längre visa sig ute med obetäckt huvud,
och de små danserskorna i korta kjolar
voro alla bannlysta från hovet.
När våren kom gick konungen icke ut i trädgården,
han låg på sitt rum mot norr ...
Våren blickade blekblå in genom rutorna.