Hilda sväfvar lätt i dansen,
Glädtig i sin vår,
Menlös sjelf som blomsterkransen,
Flätad i dess hår.
Ungdom ur dess ögon strålar,
Späd är hennes arm,
Liljans blyga hvithet prålar
I en nyfödd barm.
Liten fot, ett lif som vidjan,
Spensligt, vekt och täckt;
Gracers gördel omkring midjan,
Stegen som en fläkt ...
Hennes goda tant, kring halsen
Fullt sex qvarter tjock,
Stånkar anfådd med i valsen,
Ovig som ett block.
Skeppundsvigtiga matrona,
Skona oss, jag ber!
Sänk då dessa breda rona
Vid ett spelbord ner!
I den vida soffan hamna!
När du dansa vill,
Vet, så räcka, att dig famna,
Inga armar till!
Ynglings-löjen äro hvassa,
Blixtra hastigt fram:
Vid hvar skakning af din massa
Föds ett epigram.
Sätt dig vackert och dig svala —
Lemna dans och lek!
Hellre ideligen tala
Om Guds väderlek!
Med din håg för denna flärden
Du bedröfvar mig.
Kära gumma, lemna verlden
Förr’n den lemnar dig!
Låt ej dansen mer dig fresta,
Som vårt löje väckt!
Snusa nu och döm din nästa —
Håll dig i respekt!