Ej lätt jag glömmer den ljusa höjd
Med sköna taflor i perspektivet,
Der först jag njöt af min barndoms fröjd
Och ljufligt drömde om ungdomslifvet,
Der verlden tedde sig för min syn
Så ren som stjernan der ofvan skyn,
Och himlen nåddes af jordens bryn,
Af englavakter så huldt omgifvet.
Ack, sälla enfald! jag såg ej än,
Att långt vi äro från himmelen.
Men jorden var mig ju också skön,
Mitt eget hjerta så fritt från flärden!
Och friskt var sinnet och varm min bön
Och tjusfull syntes mig lefnadsfärden. ―
Blott goda väsen på jorden bo,
Och fridens skördar i kärlek gro,
Och sorg ej finnes ― så var min tro;
― „Ack, barn, du känner ännu ej verlden!“
Med tårar hviskade dä min mor ―
Hvad då ej troddes jag redan tror.
Ty snart var kommen den längtans tid,
Då nya rymder af blicken spanas,
Då man förgäter sin barndomsfrid
Och ut i hvimlet af hoppet manas.
Min stilla verld blef mig nu för trång,
Naturens fägring och fogelsång
Ej voro nog, och min tid blef lång.
Min framtids stigar nu skulle banas
Mot ljusa höjder på lifvets fält,
Der drömmen målet så högt då stält.
Min drömverld härjats af stormens gång,
Dess glädjeblomster förgåtts i gruset;
Men än jag minnes min fogelsång
Och barndomsfriden i fadershuset.
Blott saknad bor nu i såradt bröst ―
Dock, hvi till klagan nu höjs min röst?
Ju mer hvar glädje, det är min tröst.
Förbleknar här uti aftonljuset,
Dess högre strålar den sällhets vår,
Som bortom grafven i blomning slår.
I. E. Wik.