Min grefve, som i dag går in i femton år!
Ert lif mig ämne nog till vida tankar gifver:
Jag eder blomstring ser, er lefnads glada vår;
O, att mot blommans hopp er framtids mognad blifver!
I nöjets lugna vik, kring små och kända skär,
Er barndom hitintills på lek och löje farit:
Dess fund är mest förbi; det ut på rymden bär,
Der eder gissning mer än edert öga varit.
Er ungdom förestår en häftig sinnesvind,
Er möta falska grund och verldens hvirfvelyra:
Ni seglar lätt i qvaf, om duken hålls för stind,
Er konst blir fälla af och efter tiden styra.
Om nit för Gud och dygd ert hela hjerta har,
Så kan ni ganska trygg ert nya skifte börja.
Behåll af barnslighet er muntra oskuld qvar,
Men qväf dess yra fel med gnistan i sin mörja.
Er tid, som våg på våg, er skyndar lifvet fort,
Och liksom våg på våg han skiftar och försvinner;
Man ser ej edra år, men endast hvad ni gjort,
Ej oljan i dess skål, men blott hur lampan brinner.
Ert namn, er höga börd för långt i ljuset står,
Ert öde nekar er att få bland hopen döljas,
Man väntar eftersyn af edra ärospår.
Betänk, att edra fjät af verldens ögon följas.
Bemanna edra steg, blif ädel, vis och lärd,
Förnuft och religion skall eder vägen säga,
Och framför allt far fort att vara älskansvärd:
Den våra hjertan har har allt hvad man kan äga.
Lef, värde grefve, lef till högsta ålder nöjd,
Så säll som lyckan sjelf sin bästa gunstling unnar.
Min Oxenstjerna! vinn den store Axels höjd
Och blif ett underverk i alla tiders munnar.