Ni fromme, gamle helgon,
Som skåden ned i frid
Från kyrkans hvalf och väggar
Uppå en annan tid;
Ni också dragit mitt hjerta
Till Finlands flydda dar,
Då än i pröfningens skola
Sin tyngsta börda det bar.
Då eder jag ser, jag skådar
Tillbaka i seklens natt
Och vet, hvilken kraft Ni gifvit
Mitt folk, som stapplade matt.
Jag känner, o helge Henrik,
Hur kär du var för mitt folk,
Som trodde så fast uppå dig
Såsom din bästa tolk.
Och då du med andra minnen
Från Finlands barndomsdar
Än träder fram ur det dunkla
Att vittna om tid, som var;
Då ville ert ädla minne
Jag lemna i godt förvar,
Så Finland aldrig må glömma
Sin styrka i pröfningens dar;
Att det må veta att lyfta
Sin blick från jorden opp
Och höja till ljusa rymder
Sin tro, sin kärlek, sitt hopp.
Så skall du, ädle Henrik,
Än verka för Suomis folk
Och vara, som förr du varit,
För oss det evigas tolk.
E. N.