Den ryske bonden lämnat sin plog
och lurar med hand på hane.
Ett skott ur löven i skymmande skog
blir svenske kungens bane.
Se'n soluppgången de dragit förbi,
de långa mörka kanoner,
med blanka kyrasser gult rytteri,
till fots de blå bataljoner.
På blöta vägar vid hästars tramp
de tunga vagnarne rassla,
där skramlar betsel, där klirrar pamp,
och kvistar knäckas och prassla.
Vid eftertruppen, där faran är,
och bakhåll på snåren glänta,
där följer Karl sin tågande här,
där är han säkrast att vänta.
Giv akt, där spränger en smärt och lång
gestalt, som fienden känner.
Liksom en kattlo hukad till språng
sin hane bonden spänner.
Vid ögat redan han bössan höll,
för hjälten rågat var måttet,
då i det samma ett höstlöv föll
för siktet och hindrade skottet.
Bland bladen drog en isande fläkt,
som komme Vintern, den kalla,
som sade dess susande andedräkt:
än får ej den mäktige falla!
Först vill jag andas frost på hans krans
och rost på hans härdade klingor,
först vill från stäppen jag hämta till dans
de vita yrande flingor.
Hans fall på ärans och segerns höjd
ej båtade Ryssland, mitt rike;
först måste jag bädda i snön med fröjd
den här, som ej hade sin like