348. I blomman af min ungdoms dagar,
Hvem är jag skyldig tacksamhet,
Om ej den Gud, hvars milda lagar
Mig styrka skänkt och munterhet,
Och öppnat verldens fält för mig,
Der all hans godhet röjer sig?
2. Men då jag knappt har lagt till rygga
De första stegen af mitt lopp,
Hvem är, som skall dess fortgång trygga
Och gifva stadga åt mitt hopp?
Dig ensam, Herre! tillhör det,
Som redan räknat mina fjät.
3. Ledsaga mig den rätta vägen,
Bland villor och bland farors hot,
Att jag ej, blind och oförvägen,
Mot stenen stöta må min fot,
Och att jag ej, i förtid trött,
Må gagnlöst se min lif förnött.
4. Här i bekymmersamma öden
Jag, oförfaren, tarfvar råd,
O! gif mig dem, jag har af nöden,
Med faders-vishet, faders-nåd:
Och, stapplar jag, så stöd mig mildt,
Förrän mig fallet från dig skillt.
5. Låt aldrig mig förmäten tänka,
Att den, som ung förglömt din lag,
Tids nog åt bättringen kan skänka
En bräcklig ålders sena dag:
O hvem är den, som visshet fått,
Att morgondagen blir hans lott?
6. O! må jag visligt nyttja tiden,
Till ditt namns ära och mitt väl;
Må nådens ljus och samvetsfriden
Beständigt vårdas i min själ:
Så skall jag möta oförskräckt
Min framtid, fast i moln betäckt.