Uti en spegel skådar Konstens öga:
Från verldskupolns demanteringlar höga
En regnbågskur af strålar hoppar ner
På skifvan. Högmod står utmed och ser
Blott Sig i spegeln. Sinligheten suger
Sin blick vid immad yta fast och ljuger
Uti sitt hjerta: ”Spegeln ljuset är,
Allt ljus från jord och himmel samlas här.”
Du dåre, vet, en stråle är den sista;
Det glas, du faller ned för, det skall brista;
Hvad ser du då? — Men den, hvars blick är ren,
Ser ej blott sken, men ljusets Faders sken:
Hans spegel brister ock, — all spegel brister; —
Ett haf blir då hvar ljusdropp glaset mister,
Hvar solgrand blir en sol på högre bud;
Säll du renhjertade! då ser du Gud.