Nordan vredgas, skakar lösta vingar,
Andas frost i tallens gröna lockar,
Tvingar sundet i sitt isnät in,
Rör upp hafvets skum i vilda ringar,
Skakar af sin mantel snö i flockar,
Sliter sönder molnens dimgardin.
Och på hafvets sönderbrutna spegel
Styr ett skepp – en mattad fågels like –
Längtar, liksom han, till fridsällt bo;
Nordan fattar i de slitna segel,
Rodret bräckes och till hafsfruns rike
Slungas allt – och hafvets son får ro.
Träden vrida sina nakna armar
Ångestfullt och sucka djupt i qvällen,
Böja hjessan emot jorden ned;
Fåfängt! nordan icke sig förbarmar,
Upp med roten eken rycks vid hällen,
Björkens smärta resning följer med.
Men i lunden står en ensam telning,
Glädjetårar ses från bladen trilla,
Tacksam för sin räddning hviskar han:
"Ej förstår jag rätt, natur, din delning
Att du mig har skonat, stackars lilla,
Då ej eken ens din miskund vann!"
Lilla telning! vet, på lifvets höjder,
När ikring oss, men’skor, stormar rasa,
Går det till på samma sätt som här;
Rang och höghet ge ej samma fröjder,
Fruktar mer än andra stormens fasa:
Lugn är endast den som liten är.