För en hundra år tillbaka
var Regine en ståtlig fru,
undransvärd som mor och maka,
listig och kokett som sju;
emot främmande så ljuflig
som en ros i grönan lund,
emot sina pigor gruflig
Och mot mannen — tyst min mund!
Sina barn dem såg hon sällan,
ty hon "hade aldrig tid";
Husets vård den satt emellan,
liksom ordning, lugn och frid;
men supéer gaf hon ständigt
då hon sjelf ej borta var,
dock! — att folket åt eländigt,
detta visste något var.
Siden, guld och diamanter,
litet smink på bleknad kind
och kurtis på alla kanter,
fri som vårens yra vind,
kaffesystrar, sqvaller, baler,
nattvak, kärn'gar ut och in,
små intriger och kabaler
och till slut — total ruin.
Så i korthet hennes öde.
Och nu tror väl en och hvar
fru Regine ibland de döde
sedan seklet svunnit har;
ej precis jag saken känner,
mycket pratas — hvad vet jag!
Men det påstås dock, go' vänner,
att hon lefver än i dag ...